INTERVJU: Fredrik Zander

Fortfarande naiv optimist – efter 35 långfilmer

Text & foto: Kent Moorhead

Monitor träffar filmproducenten Fredrik Zander på ett café i New York. Han jobbar ofta ”där och överallt” med internationella filmprojekt. Men i sommar flyttar han hem och han hoppas att Sverige då har de nya skatterabatter för internationella storfilmer, som är på förslag.

Då kan Sverige bli en filmmotor i Europa, säger han. Och då vill han vara med.

En dag för några år sedan kom filmaren Malik Bendjelloul till ett möte med Fredrik Zander på Chimney. Han hade arbetat med en dokumentär några år, men nu hade han slut på både tid och pengar. Den filmen var Searching for Sugar Man och den skulle komma att vinna en Oscar för bästa dokumentär.

– Jag tittade på filmen direkt efter mötet, och blev helt överväldigad, säger Fredrik Zander. Jag kände direkt att detta var något helt unikt och fruktansvärt bra och skickligt berättat. Jag ringde honom direkt och sa att vi färdigställer filmen åt honom, budget eller inte. Och resten är svensk filmhistoria, säger han.

– Tyvärr med en väldigt tragisk utgång i och med Maliks bortgång ett par år efter att filmen blev klar.

Många manus

Fredrik Zander har och har haft flera titlar, som General Manager, Head of Art and Entertainment, och nu på postproduktionsbolaget Chimneys New York-kontor: Head of International Feature. Titlarna säger att han han kan bedöma om en historia är värd att berätta, bedöma hur stor budget en film kan bära, hitta rätt personer för projektet och skaffa fram pengarna. Precis det han gjorde med Searching for Sugar Man. Men – det var ändå inte ett typiskt jobb, säger han, för Malik Bendjelloul lämnade över en klippt film och i vanliga fall kommer Fredrik in mycket tidigare i processen.

– Jag läser väldigt mycket manus, säger han. Många projekt som jag jobbar med har jag haft koll på under flera år innan det är dags att gå igång med produktionen. Att få en film eller ett tv-drama att gå i produktion i dag, är ofta ett väldigt komplext upplägg med olika former av finansiering från flera olika länder. Jag är ofta med i processen att hitta den optimala lösningen för just deras projekt. Det är ett roligt, men ofta väldigt tidskrävande arbete. Därför är det extremt viktigt för mig att läsa manus, och även att se hur projektet är paketerat med skådespelare, regissör och producenternas och deras bakgrund. Allt för att kunna göra en bedömning om det är värt att spendera alla dessa timmar.
– Belöningen får man när man ser en färdig film för första gången med publik, och verkligen känner att det är något riktigt bra man har varit med att producera. Den känslan är obetalbar.

Budget

Göra film är en kreativ verksamhet, alla yrkesgrupper som är involverade måste vara kreativa på något sätt för att hitta de bästa lösningarna. Men även om de flesta av oss förstår att utan pengar blir det ingen film, skulle vi kanske inte spontant nämna pengar och budget som kreativt. Men det gör Fredrik.
– Jag är väldigt intresserad av, och tycker det är kul att hitta smarta finansieringsupplägg för filmer och tv-serier. Film- och tv-produktion har ju blivit en väldigt global industri, och att ständigt lära känna nya människor från nya länder och kulturer är ett otroligt inspirerande plus i mitt jobb.

”Före vår tid”

För Fredrik började allt med interaktiv tv, där tittarna var med och bestämde handlingen.
– Jag började som inspelningsassistent på SVT Drama 1994 på en produktion som hette Du bestämmer. Tanken var att spela in en dramaserie där svenska folket varje fredag kväll skulle ringa in och rösta på vilket slut varje episod skulle ha. Ganska intressant med tanke på att Netflix precis släppte Black Mirror: Bandersnatch, där man har möjligheten att interaktivt välja olika vägar att gå genom hela episoden. Där var vi ganska mycket före vår tid, om man säger så.

Favoriterna

Sedan starten på Du bestämmer har han hunnit med många filmer, stora produktioner och små. Hans långa meritlista gör det svårt för honom att välja bara ett favoritprojekt, det måste bli tre. Förutom Sugarman älskade han att arbeta med If I Want to Whistle, I Whistle från 2010. Den vann Silverbjörnen i Berlin.

– Jag hade precis börjat samarbeta med forna öststaterna, i det här fallet Rumänien. Det var otroligt spännande att lära känna en helt ny filmmentalitet och försöka para ihop den med vår svenska filmtradition.

Och sedan var det Atomic Blonde (2017) som var det största internationella projektet för Fredrik. En amerikansk produktion med stor budget och en global lanseringsplan.

– Det roligaste var att vi verkligen kunde visa att vi i Sverige är otroligt duktiga på just postproduktion. Och att jobba med Dave Leitch, innan han gjorde Deadpool 2, var inspirerande.

”Alla jobb är svåra”

Tre favoritprojekt, alltså. Alla med engagerade filmmakare. Men när jag frågar honom om motsatsen, om projekt som ställde till problem eller aldrig lyfte, blir det svårare för honom att ge exempel.

– Jag tycker nog alla jobb är väldigt svåra, problematiska och väldigt lärorika. Det ligger i filmskapandets natur. Det är så otroligt många element som måste klaffa för att det ska bli en riktigt bra film. Det är allt från finanser till att sätta samman starka personer som måste samarbeta länge. Visst har jag har varit med om produktioner där det har gått helt åt pipsvängen, men dem glömmer jag gärna och går vidare till nästa. Förhoppningsvis har man fått med sig några nyttiga lärdomar på köpet.

”Slumpen har styrt”

Alla de tre filmer han lyfte fram som personliga favoriter är internationella produktioner. När den här intervjun görs arbetar han alltså fortfarande internationellt. Det gör det lätt att tänka att hans karriär har varit spikrak och att en rad medvetna karriärval har lett fram till i dag. Men så är det inte alls, säger han.
– Som alltid för mig handlar det väldigt mycket om slumpen när det gäller karriärögonblick. 
Väldigt tidigt i min karriär fick jag ett uppdrag att hitta miljöer i Atlanta i USA och göra en budget för en film som Piodor Gustafsson ville göra med Mikael Håfström. Projektet blev aldrig av, men jag satt på det som då hette Wegelius TV och räknade på projektet, och hamnade mitt bland ett gäng animatörer som gjorde ett kortserieprojekt som hette Lennart. 
Det tog inte lång tid innan jag blev indragen i det projektet, och sedan flera andra animationsprojekt efter det. Det skulle visa sig att den lilla gruppen var det som skulle bli kärnan i Sveriges absolut mest framgångsrika animationsbolag, Happy Life. 
Jag var kvar på Happy Life i nästan åtta år, och vi var det första svenska bolag som aktivt klev ut i Europa och jobbade med större europeiska samproduktioner. Det tog många år innan andra svenska bolag förstod vad vi höll på med, och vi var verkligen pionjärer på det området.  Det var på Happy Life som jag satte grunderna för hur jag numera jobbar med internationella samproduktioner.

Svensk i USA

Som svensk filmarbetare i USA menar Fredrik att vi i Sverige har rykte om oss att vara väldigt duktiga tekniskt, bra på att hålla tider och deadlines och duktiga på att göra som man säger.

– Vi har nog också rykte om oss att vara ganska naiva. Men kreativt så har vi också väldigt gott rykte, och våra skådespelare, regissörer och fotografer har väldigt högt anseende här. Det är många här som står undrande kring det faktum att ett så litet filmland som Sverige kan producera så många duktiga filmarbetare och skådespelare som nu är aktiva här i USA.

Bredd i Sverige

Han tycker inte att hantverket skiljer sig så mycket mellan det vi gör i Sverige och det som görs i USA. Men strukturerna är helt annorlunda, säger han.

– Svenska filmarbetare har generellt en mycket bredare kompetens än en filmarbetare utbildad i det amerikanska systemet. Jag ser definitivt fördelar med det svenska systemet, där vi kan jobba med mindre team, där vi alla kan hjälpas åt att skapa bästa möjliga resultat. Här är inställningen mer att man bara fokuserar på ”sin” grej, och så får det vara bra med det. Som producent i Sverige, till exempel, måste du kunna finansieringsprocesser, avtalshantering, utveckling av projekt, bygga kreativa team samt kunna budgetera och följa upp både den finansiella och kreativa processen under hela inspelningens gång. I andra länder delas den kunskapen upp hos många olika experter.

”Jag kan sakna experterna”

Han gillar alltså den svenska bredden och allsidigheten, men han menar samtidigt att det finns en viss risk att man blir ganska bra på många saker, men inte extremt duktig på något speciellt område.

– Om man tittar lite på vilka svenska filmarbetare som lyckats ta sig ut i världen kan man verkligen se att det framför allt är de positioner som är väldigt specialiserade som har lyckats. Skådespelare, regissörer, fotografer, mask, ljud och alla de VFX-artister som vi har exporterat ut i världen.

Och det är inte bara på den artistiska sidan han saknar experterna

– Som producent är det lite konstigt att vi inte har fler filmexperter inom juridiken och inom bank- och finansvärlden i Sverige.

Framtiden

Filmen The Wife spelades delvis in i Sverige och hela postproduktionen skedde här. Men det är ett av få exempel, säger Fredrik.

– Vi har gjort ett enastående jobb i de få fall där internationella produktioner väl har kommit till Sverige.

Men han tycker att Sverige inte riktigt fått chansen att prövas som filmnation. Det blir helt enkel för dyrt här, jämfört med andra länder där man kan få tillbaka 30-45 procent av budgeten i form av olika skatterabatter.

– Det är bara Sverige och Danmark som inte har sådana rabatter, säger han. Det gör också att flera av våra svenska projekt de senaste åren har valt att spela in sina filmer utanför Sverige. På sikt skulle det utarma vår egen filmbransch och hämma återväxten av svenska filmarbetare.

(När den här artikeln skrivs har ännu inget beslut fattats om en svensk rabatt.)

Optimistisk

Han har arbetat i 25 år och har 35 featurefilmer bakom sig och han säger att han i grunden är en väldigt naiv optimist.

– Alla trender pekar just nu på att volymökningen av framför allt tv-drama i världen kommer fortsätta och det ger stora möjligheter för Sverige att positionera sig.

Själv flyttar han nu alltså tillbaka till Sverige efter åren i USA. Han tycker att hans drömmar blivit verklighet, han har klarat av sin ”bucketlist” (sin ”att-göra-innan-jag-dör-lista”) och fått alla erfarenheter som behövs och nu delar han gärna med sig. Han hoppas ge unga svenska filmarbetare modet att kliva ut på den internationella marknaden.