Hundra år av lagring

Text: Peter Fredberg
Foto: Thomas Ahlén, Sony

Thomas Ahlén har under åren samlat på sig en gedigen kunskap om lagring av bland annat filmdata. I dag har han specialiserat sig på lagring och slutleveranser av filer och har hittills gjort runt 2 000 DCP-mastrar, bland dessa många till filmproduktioner. Nyligen har han investerat i Sonys andra generations utgåva av ODA (Optical Disc Archive). Detta kan mycket väl vara framtidens lagringsmedium över tid, men när Thomas startade var det lagring på band som gällde.

När vi jobbade med bandspelare så mastrade vi ut materialet på något som kallades HDCam SR. Egentligen var det vansinnigt att lägga saker på band, berättar Thomas. Utöver att vara ett system med flera möjliga felkällor, kostade det väldigt mycket pengar. Sedan kom den fruktansvärda tsunamin, som i princip dränkte hela fabriken där banden tillverkades. Det blev en kris i branschen, för det fanns helt enkelt inte band att jobba med och alla var tvungna att snabbt hitta nya lösningar. Då kom hårddiskarna som ett alternativ.

– Hade inte denna fruktansvärda katastrof inträffat hade det med all sannolikhet tagit mycket längre tid att växla format och förståelsen för de nya lagringsmöjligheterna, säger Thomas. Internet och hårddiskar kom starkt och det blev startskottet till att arbeta helt digitalt.

I vilken del av ett långfilmsprojekt kommer du in?

– Om vi talar om de svenska spelfilmerna är jag egentligen mest involverad när det kommer till att mastra filmen för DCP eller för ProRes-filer, alltså de filer som sedan blir säljfiler. Men en sak jag gör inför varje filmprojekt är att ta reda på vilka kameror som ska användas. Det handlar om vilka codecs kamerorna använder. Det är minst sagt viktigt att man kan spela upp de aktuella codecsen. Under inspelningen levererar filmteamet dagligen material till antingen en molntjänst eller så kommer de över med sina hårddiskar till mig. Sedan lägger jag upp det på en krypterad länk som filmteamet hela tiden själva kan ha tillgång till för att kunna titta på materialet.

När en film är klar får Thomas ofta mastrarna från filmbolagen i antingen ProResformat eller mer högupplöst än så. Har de inte gjort materialet i något av de två stora systemen, Doremi eller DVS Clipster, så väljer han att mastra om det. Allt för att verkligen veta att allt material är okej och för att slippa problem längre fram. Materialet distribueras sedan till olika länder och bolag. Oftast till distributörer som har köpt rättigheterna till filmen och till olika festivaler, som blir allt vanligare nu för tiden. Det skickas även en hel del till olika streamingtjänster.

– Varje projekt är unikt, men något som verkar vara standard är att jag får en relativt begränsad tid för att utföra uppdraget. DVS-systemet är så pålitligt och snabbt att det inte behövs några renderingar. Datorn kör 50 FPS, vilket gör att jag rent tekniskt kan trycka ut en DCP på en timme. Det vet folk om. Tio till 15 procent av uppdragen ska levereras på dagen. Huvudmastern till pressvisningen på måndagen gör jag oftast på söndagen. Det innebär att jag ofta inte får mycket marginaler om det dyker upp något på vägen. Men jag har aldrig misslyckats med något projekt hittills. Det handlar även om att jag inte har några problem med att jobba 50 timmar om det skulle behövas, eller kvällar och helger. Det är tyvärr något man får vänja sig vid i den här branschen.

– Äta sova dö gjordes av ett mindre bolag och har kammat hem en hel del priser och levererats i många språkversioner. Apflickorna var också kul, även den vann flera priser och levererades i flera språkversioner. Sådana produktioner är alltid kul att vara med på.

Hur tycker du bolagen tänker när det kommer till lagring?

– Det känns faktiskt ofta som att filmbranschen inte är så mån om sitt material. Hur folk väljer att lagra material är lätt kaotiskt, om jag ska uttrycka mig milt. När man gör en film så finns det oftast ett trippelantal filer. Hos produktionsbolaget, hos mig och någon ProRes-fil som ligger hos producenten. Men så fort filmen blivit klar så raderar folk sina filer. De inser att det måste lagras, men ser det som en kostnad, och på den punkten i ett projekt är pengarna slut. Varför inte helt enkelt budgetera in det från början? På en filmproduktion är slutformatet på kanske 2 TB, inga enorma mängder, så varför inte lägga det i molnet eller köpa två hårddiskar och lägga dem i ett kassaskåp? Men det är väldigt sällan sådant sker och jag vet inte varför.

I slutändan är det ofta Thomas som får ta hand om detta kaos. Han sparar alltid materialet han jobbat med, för han vet att någon gång i framtiden kommer oftast hans kunder behöva materialet igen.

– I 70 procent av fallen får jag en förfrågan inom ett till två år, om jag har kvar materialet. Kunden inser kanske att de faktiskt kan tjäna pengar längre fram på ett material, exempelvis om det ska upp på någon av streamingkanalerna för film.

Vilken teknik använder du dig av när det kommer till mastering?

Thomas använder sig av hård- och mjukvara från DVS Clipster för DCP och mastring. Systemet har fyra stycken egna kort för hantering av JPEG2000 och kryptering.

– I dag använder jag en maskinpark som består av en Mac Pro 8 Core, en Mac Pro 6 Core, två stycken nya Macbook Pro, fem stycken Power Dell R720, och en Dell 7600 med 64 GB RAM. Programvarorna är DVS Clipster för DCP och mastring, två stycken DaVinci Resolve med Mini Panel och Navigator X version 2017. Clipster är ett system med fyra stycken egna kort för hantering av JPEG2000 och kryptering. När det kommer till hårddiskar har jag i dag tre system på totalt 350 TB som jag håller på att avveckla, för jag räknar med att kunna köra med enbart Sonys ODA-system redan under 2018. För backup under arbetet i dag använder jag DVS Spycer, ett SAN-system som jobbar med nästan 3 GB per sekund. Därifrån skickar jag filer till DVS Clipster för att göra DCP och Mastring.

För att skicka materialet använder Thomas sig huvudsakligen av Sony Ci, en cloud/collaboration/distributions-tjänst, så att han kan skicka allt sitt material krypterat mellan sin dator och till en annan. Det är ett enkelt och säkert sätt att skicka material på och det krävs av kunderna.

De stora bolagen har IT-avdelningar som verifierar och godkänner programvaror som får användas, och Sony Ci är Aspera transfer-godkänd av de flesta stora bolagen i världen. Kommer du med Dropbox, Google Drive eller andra skicka/lagringslösningar blir det stopp direkt.

Vilken är din största utmaning idag?

– Att fortfarande kunna erbjuda mina kunder en viktig tjänst. Tack vare den snabba utvecklingen har jag tvingats skala ned företaget till ett enmansföretag. Det är klart att jag tänker på vad som kommer hända i framtiden, vad ska jag göra för att kunna vara med och vilken min roll blir. Jag har redan investerat i en 35 mm-skanner så jag kan skanna in och digitalisera originalmaterial. Själva digitaliseringen blir en allt större verksamhet för mig.

Vad tror du händer i framtiden när det kommer till mastring och lagring?

– Det går väldigt enkelt att få upp dina filer till olika molntjänster. Jag tror faktiskt att detta i framtiden fundamentalt kommer att ändra på hur vi jobbar med efterbearbetning och lagring av material. Du kan redan i dag i princip göra allt i molnet. Det är bara en teknisk fråga innan du även kan göra DCP i en molntjänst. Nätet kommer bli det som gäller för alla produktionsbolag. Men det handlar inte bara om tekniken, utan om att ändra ett invant tänkesätt kring just lagring. Men jag tror som sagt mycket på mitt samarbete med Sony och deras ODA-system.

Vad är Sony ODA?

Skaffar du ett rackskåp för ODA-systemet får du ett lagringsutrymme på 1,6 petabyte som är säkrat i 100 år, vilket bör räcka ett bra tag.

ODA-systemet är ett optiskt skivarkiv som har utvecklats för att uppnå en säker, långsiktig lagring av video, foton, text och andra viktiga digitala tillgångar. Systemet kan byggas ut från ett litet arkiv till ett stort bibliotek om det skulle behövas. En ODA-kassett innehåller elva stycken archival discs och i och med version två så kan du lagra 3,3 TB på varje kassett. Vill du ha tag i ditt material efter 100 år, garanterar Sony att de kan återskapa det, och det är det första systemet i världen som har den garantin. I dag kostar en ODA-kassett 1 930 kronor.

– Det är ett effektivt system. Köper du ett rackskåp för ODA-systemet får du plats med 1,6 petabyte. I dag händer det att folk lägger sina filer på någon förvaringstjänst och betalar 400 kr i månaden. Vi har samma idé. Du har din ODA-kassett och så hyr du din plats i en förvaringsrobot. Då kan du alltid komma åt ditt material.

Thomas är först i Sverige Thomas är först med ett stort robot-arkiv och hur framgångsrikt det blir avgörs av hur det kommer gå för Sony att få ut spelarna till dessa ODA-kassetter. Det handlar om att skapa en infrastruktur kring systemet. Finns det inga spelare du kan hyra eller äga, blir det problematiskt. Thomas jobbar tillsammans med Sony med att försöka sätta upp ett sådant system i Sverige som kan bli permanent, så att folk kan börja använda den nya tekniken.

I och med version två AV ODA kan du lagra 3,3 TB på varje kassett. Med i branschen hittills unik prestanda bör Sonys ODA-system kunna bli framtidens lagringsmedium. Det gäller bara att Sony bygger ut en infrastruktur så det går att komma igång.

– Jag har sagt vad jag tycker till Sony. Att det borde vara så att varje land, exempelvis i Norden, har en lösning på plats som ägs av Sony. Detta för att kunna säkra åtkomst hela tiden och inte göra det beroende på enskilda företag. Ska folk investera i en ODA-kassett måste man kunna stoppa in den och hämta den någonstans. Detta är lite av en utmaning, men Sony lyssnar och tar till sig. De vill satsa på det här systemet och då måste filerna vara framtidssäkra. Även lagring och läsning måste finnas till hands. Annars faller hela idén.

I dag jobbar Thomas också mycket med att få Navigator X, Sony ODA och Sony CI att jobba som ett system tillsammans.

– Allt som kommer in, går via Navigator X och kollas med ett Quality Control-program. Det skannar av filer så de inte har några fel, exempelvis dropouts. Sedan väljer jag olika arbetsflöden, exempelvis att göra en proxyfil för översättning, som sedan laddas upp på CI för att kunna skickas vidare till underleverantörer. Om mastern sedan är okej, skickas den sedan till ODA för att göra en backup.

Vad har du för tips till alla som känner att de vill vara så säkra som möjligt med exempelvis inspelat material?

– Till att börja med: kolla på molntjänsterna. I dag kan du på ett väldigt enkelt sätt ta Google Drive och köpa en terabyte för 90 kr i månaden, eller så tar du någon av de andra tjänsterna där du kan ladda upp ditt material gratis och får betala när du vill hämta hem det. Då kan det ligga gratis i molnet väldigt länge och då har du egentligen gjort en backup. Annars är dubbla hårddiskar en klassiker och en relativt billig väg att gå. När Sony har utvecklat ODA-systemet med en effektiv infrastruktur, kan du för 2 800 kr framtidssäkra ditt material i 100 år. Jag tror på ODA, men det kan ta något år till innan tekniken finns utbyggd ordentligt.