REPORTAGE: Vi besöker ljusfestivalen London Lumiere
Ljusfestival i storstaden
Text: Michael Dee
Foto: Matthew Andrews, Tina Axelsson, Nicolas Gaudelet & Michael Dee
Under fyra dagar i januari begav sig människor ut i London på kvällar och nätter för att uppleva den stora ljusfestivalen London Lumiere. I år ingick drygt 50 ljusprojektioner och installationer skapade av konstnärer från 14 olika länder och bland dem fanns Aleksandra Stratimirovic från Sverige.
Monitor har på senare år skrivit en hel del om hur allt mer storskaliga ljusprojektioner och installationer används inom marknadsföring av allt från videospel till sportbilar. Men teknologin kan användas även till konst. Ljusfestivaler har blivit ett globalt fenomen och bland de främsta finns London Lumiere, som hölls i januari i år, då drygt ett 50-tal konstnärer ges möjlighet att visa upp sina verk på den stora ljusfestivalen.
Det här var en magisk upplevelse, och det berodde inte minst på variationen mellan konstverken. En del var storskaliga, som Patrice Warreners färggranna projiceringar på Westminster Abbey till Aquarium, där Benedetto Bufalino och Benoit Deseille med hjälp av projicering förvandlat en traditionell röd telefonkiosk till ett akvarium. Dessutom ingick också en rad skulpturer och sällsamma apparater och musikinstrument.
Helen Marriage är vd på Artichoke som står bakom festivalen och är också dess konstnärliga chef.
– Den första London Lumiere hölls januari 2016 och förarbetet med årets festival tog 18 månader. Det är en stor och komplex apparat bakom så att det hela ska fungera. Med polis, teknisk personal, värdar och det gäller att varje verk ska installeras på rätt plats. Och vi har lärt oss! 2016 hade vi så stor tillströmning till King's Cross att vi var tvungna att spärra av området och via sociala medier be folk att komma en annan dag. De centrala delarna London har trånga gator och det innebär en rad utmaningar rent organisationsmässigt.
Det behövdes en stor mängd teknisk expertis för att få det hela att fungera.
– Sammanlagt arbetade vi med ett 90-tal tekniker, från ingenjörer till audiovisuella experter. De riktigt stora projiceringarna utfördes med Panasonics 30K-laservideoprojektorer som sköttes av personal från QED Productions. Företaget har ett grundmurat rykte inom branschen och utför allt från ultra widescreen, till projection mapping.
Svensk representation
Bland konstnärerna fanns också Aleksandra Stratimirovic från Sverige, som visade Northern Lights (Norrsken). Aleksandra berättar.
– Installationen är designad så att den interagerar med både omgivning och besökare. Den består av 100 vertikalt placerade ljuslinjer utrustade med LED-källor. Varje linje är tre meter lång och verket är 60 meter brett.
Jag besökte South Bank Centre flera gånger för att se Ulf Langheinrichs projicering OSC-L där linjer rörde sig över de moderna byggnaderna. Och dessa linjer ändrade karaktär beroende på vilket avstånd man befann sig på. Effekten var direkt trollbindande och det var just detta som var meningen, berättar Ulf.
– Linjer har länge varit fokus för samtidskonst men jag har intresserat mig för hur de med hjälp av ljus kan bli rörliga och skapa en hypnotisk effekt. I grunden handlar det om förhållandet mängden pixlar och antalet linjer. Ju närmare de kommer varandra, desto fler effekter uppstår det. De är ur teknisk synvinkel att räkna som skavanker och jag tycker att det är spännande att använda den digitala teknologins begränsningar till något kreativt, där andra enbart skulle bli frustrerade. Det enda som justeras under projicering är hastigheten och tjockleken på linjerna.
Ulf berättar om teknologin.
– Mjukvaran är en MAX-MSP-patch som programmerats av min tekniske kollega Matthias Haertig. Den ingår i ett modulsystem för visuell syntes som jag har utvecklat genom åren. Det går att använda i stort sett vilket grafikkort som helst för att reproducera verket. Patchen drivs med MIDI som kontrolleras med en äldre version av Emagic Logic.
Känslor knutna till tågstationer
På fasaden till Hotel Café Royal vid Piccadilly Circus rådde fullkomlig trängsel för att se Voyage, en projicering av den franska duon Leslie Epzstein och Camille Gross. Leslie berättar.
– Voyage kom till genom en förfrågan från den franska järnvägen. De efterlyste någon form av verk som associerade till de känslor folk har på en tågstation. En del av franska tågstationerna är väldigt gamla, andra är splitternya. Tid är en viktig aspekt av att resa. Så vi beslöt oss för att skapa en projicering som var en resa genom tiden, från den industriella revolutionen, till vår tid och in i framtiden. Med hjälp av en imaginär resenär. Hur han tar tåget och de känslor han upplever under resans gång, nyfikenhet, melankoli, et cetera. Vi ville skapa en verkligt gripande upplevelse, så därför ingår också ett kollage av orkestermusik och det pulserande ljudet av tåg. Vi använde oss av Photoshop och d3 Projection Mapping-mjukvaran. Projektionen utfördes med tre stycken Panasonics 30K-laservideoprojektorer som installerades på byggnaden mitt emot.
Samma typ av projektorer användes också till The Light of The Spirit Chapter 2, en häpnadsväckande projicering på Westminster, utförd av fransmannen Patrice Warrener. Bredvid egna projekt har han i många år skapat ljus- och musikföreställningar tillsammans med Tim Blake som ingick i det legendariska bandet Gong på 70-talet. Det här var en magnifik projicering. Katedralens fasad belystes med ett föränderligt urval av färger, exakt anpassade till de olika detaljerna och i färgtoner som ledde tankarna till färgade kyrkofönster.
Att uppleva ljusfestivalen kändes som att gå på upptäcktsfärd, där den välbekanta staden intagit en skepnad. Turistattraktionen London Eye, det väldiga pariserhjulet vid Themsen, hade försetts med ljus i skiftande färger. I Mayfair hade de vanliga träbänkarna ersatts med starkt lysande ljusbänkar. Det blev nästan surrealistiskt ibland. Som vid stråket i King's Cross som lystes upp av bordslampor i jättestorlek. Det var något surrealistiskt i att titta in
Supercube, Stéphane Massons installation av 448 glasburkar där det dök upp projektioner av giraffer, elefanter och plötsligt även en bild av en själv.
Illumaphonium
Miguel Chevalier tillhör veteranerna inom ljusbaserad konst. Han fick äran att visa ett verk mitt över Oxford Circus, Origin of The World Bubble 2018, och var en framställning av livets tillkomst på jorden, där celler som delades varvades med pixlar i föränderliga mönster. Bubblan var interaktiv och hur dessa mönster förändrades berodde på mängden åskådare, hur och i vilken riktning de rörde sig och hur snabbt. Chevalier hade anlitat mjukvaruexperten Cyrille Henry till att skriva programmet till verket, som han beskrev som tekniskt barock.
Interaktion var centralt i Illumaphonium, en kombination av instrument och skulptur i form av ett interaktivt klockspel, med drygt 108 lysande klockstavar som reagerar på styrkan i beröring och som med hjälp av mjukvara sänder ut vågor av ljus och ljud, till exempel korta rytmer och basgångar. Det är designat och tillverkat av den engelske musikern och uppfinnaren Michael David.
– Jag har tidigare jobbat med workshops i bortåt 20 år där målet har varit att locka fram människors musikalitet, även då folk som aldrig spelat ett instrument eller sjungit. Idén med Illumaphonium var att skapa ett musikinstrument som gjorde i stort sett samma sak men utan att jag själv behövde närvara. Samla alla mina erfarenheter och kunskaper i det. Skalan är enkel, sex toner, så att folk med hjälp av stavar kan spela på egen hand eller tillsammans, och att det låter bra. Det är människorna som är det centrala, att de får en insikt att de kan vara kreativa.
Nästan allting i Illumaphonium är specialtillverkat.
– Varje klocka är utrustad med en sensor, så när den berörs skickas informationen till en server som triggar visuell information och samplingar i ett ljudbibliotek. Jag har själv skrivit programmen och använde mig av Max/MSP och har byggt allt själv, förutom svetsningen. De yttre formerna på belysningen är 3D, printade, utifrån min egen design.
För in naturen i stadsbilden
The Lantern Company från Liverpool hade tagit över Leicester Square och närliggande Chinatown med installationer i form av lysande växter, träd, stenar, grodor, kaniner, med mera. Jo Pocock berättar.
– Idén var att föra in naturen i stadsbilden, få folk att begrunda den och skapa en känsla av teater och berättelse utan att bokstavera den allt för klart. Det blev komplicerat rent tekniskt. De större strukturerna är utförda i epoxiharts och innehåller stålramar, de mindre är utförda i fiberglas och vattentäta textilier. De färgades med hyperkoncentrerade pigment. Belysningen är LED, drivna med transformatorer.
Global uppvärmning projicerad
Vacker men också direkt skrämmande var Waterlicht, en interaktiv projicering utförd av holländaren Daan Roosegaarde. Det var stigande havsnivåer som konsekvens av den globala uppvärmningen som var det centrala i verket. Som besökare fördes man genom projicering under havsytan. Ju mer det blåste, desto mer virvlade det i havet. Daan berättar.
– Projiceringen är utförd med LED och laser. Sensorer reagerar på vindstyrka och luftfuktighet som med hjälp av mjukvara triggar med olika rörelser och kurvor i det virtuella havet. Det hela blir riktigt vackert när värdet är som uslast. Konsekvenserna av att havsytan kommer att stiga kommer att bli mycket allvarliga. På många ställen kommer hela befolkningar att tvingas flytta. Waterlicht är en varning, att vi måste förbereda, och så vidare. Genom design och ingenjörskonst. Som holländare vet jag att tekniska lösningar kan tas fram för att skydda. Hade det inte varit för våra dammar skulle vi allihop ha tvingats att flytta till Tyskland.
Cosmoscope
Det mest enigmatiska inslaget i festivalen har jag lämnat till sist. The Cosmoscope, en skimrande rund ljus- och ljudstruktur utförd av professor Simeon Nelson tillsammans med Rob Godman och Nick Rothwell. Simeon berättar.
– Vårt sätt att uppleva världen till vardags är betingat av vår kroppsstorlek, vår syn och vårt tidsbegrepp. The Cosmoscope är ett försök att ge andra perspektiv, mikro och makro, The Big Bang, universums skapelse och avstånden i det, tidsrymderna, och så till det lilla, blodet i våra kroppar, molekyler och atomer och kvantmekanikens mysterier. Den ställer i grunden frågor kring hur materia uppkom, själva livet och hur vi som människor relaterar till den kosmiska ordningen.