REPORTAGE: Maskineriet bakom Eurovision Song Contest 2018
Med 220 ton utrustning på axlarna
Text: Patrik Blomqvist
Foto: Patrik Blomqvist & Ralph Larmann
Hur får man ett tekniskt komplext evenemang som Eurovision Song Contest att fungera? Under en heldag i början på maj i Lissabon, Portugal bjöds branschpressen ned av ljudspecialisten Sennheiser för att ge en klarare bild över hur detta gigantiska maskineri hanterar allt ifrån arenans arkitektoniska utmaningar, till att få fatt på användare av otillåten utrustning. Och årets schlagerspektakel var inget undantag på respektive punkter.
Om du sitter i tankarna att resa ner till portugisiska Lissabon är en fönsterplats högst rekommenderat. Vyn som denna europeiska guldklimp bjuder på en solig dag som just denna, efter att planet gjort en skarp vändning en bit ute till havs och sedan långsamt seglar in mot det strandklädda fastlandet, är en av de allra vackraste det mänskliga ögat kan skåda. Men i år vibrerade huvudstaden lite extra, då man i början på maj stod som värd för en av nöjesindustrins största spektakel: Eurovision Song Contest. Och Sennheiser, som i samband med detta och sina i år fyrtio år på nacken bjöd ner branschpress från hela Europa, har en särskild relation till detta närmast bibliska musikevenemang.
Volker Schmitt, Sennheiser / Foto: Patrik Blomqvist
Tillbaka till kärnverksamheten
Den tyska ljudgigantens närvaro under ESC sträcker sig så långt tillbaka som till mitten på 80-talet. Om jag inte minns fel, inleddes den 1987 – samma år som irländaren Johnny Logan kammade hem sin då hittills andra seger i tävlingens historia. Med undantag för de två föregående årens avbrott, 2016 och 2017, då danska DPA Microphones mickar stod i fokus, har Sennheiser figurerat som både officiell sponsor av mikrofoner och sändningsutrustning, till att numera sälja sina tjänster och sin support till tävlingen. Och i år, när man på sätt och vis gjorde comeback i detta sammanhang, såg man på företagets Volker Schmitt, med den milslånga titeln Director Produce Lifecycle Management Professional Systems, ett mysleende under rundvandringen över att vara tillbaka bland fullastade lastbilar, flightcase:ar och en personalstyrka som nuddar vid tusenstrecket.
– 250 fulla lastbilar som ska tömmas och fyllas. 900 personer, varav 400 volontärer, arbetande här. Evenemanget håller på under 42 dagar, och räknar in 20 dagar till att köra in alla grejer, följt av 72 timmar tömning. Allt detta är oerhört exalterande. Men det roligaste av allt i år, tycker jag, är att Eurovision Song Contest går tillbaka till vad det hela egentligen handlar om: musiken.
Vad Volker menar, är att den spektakulära inramning vi är vana vid att bevittna genom våra tv-apparater, har i år strypts en aning genom en utstående, visuell komponents frånvaro.
– I år är nämligen första gången på länge som LED-väggar inte är med i matchen, och det är intressant för mig. Det är ingen video-showoff, utan ett musikevent på riktigt.
Dock fick varje representerat land visa visuella element av detta slag, på egen bekostnad. Men i det stora hela var ESC 2018 ändå en minst sagt imponerande upplevelse, i vilken man krämade på ordentligt med ljus och en mängd annan rekvisita. I denna lista räknas Ayrton Magicpanels, German Light Products JDC-1 och Claypaky Axcor Profile 900 in.
Foto: Ralph Larmann
Foto: Ralph Larmann
Uppställning! Det är dags för utrustningstest! / Foto: Patrik Blomqvist
Strikt – men rättvist
Efter en rigorös säkerhetskontroll i anslutning till eventområdet, hänger vi åter på oss presspassen och lunkar mot ingången till Altice Arena.
Väl framme var direktiven, av förståeliga skäl, tydliga och hårda: ”håll er intill väggarna, för här är det ofta hårt trafikerat.” Så, med fötterna noggrant placerade innanför de markerade gångslingorna, respekterade vi det tajta tidsschemat medan ESC-teamen titt som tätt passerade oss i vårt fortskridande till tourens första anhalt: konfigurationsrummet. Här inne, i ett rum om cirka 30 kvadratmeter, genomförs ett av de åtskilliga obligatoriska stegen där deltagarna, uppradade framför en rad upphängda mikrofoner på stativ, kittade med in-ear-lurar och hela balunsen, justerar sin utrustning in i minsta detalj.
Men innan artisterna kommer till det steget, har Sennheiser redan satt en stor prägel på verket: utrustningen av artisterna med beltpacks, in-ear-lurar, mikrofoner och headsets. Och det är just här som en av de viktigaste rutinerna träder i kraft, berättar Kevin Jungk, Customer Development and Application Engineer, när vi möter upp honom vid arenans heliga teknikrum.
Tag plats vid det heliga teknikrummets uppdukade bord! / Foto: Ralph Larmann
– Varje deltagare leds hit [till teknikrummet] av en våra assistenter, berättar Kevin. Och som ni kan se är golvet numrerat [ett till och med sex] både utanför och inne i rummet. Anledningen till att det är på detta viset är för att vi dokumenterar precis allt; vilken utrustning de väljer, vilken volym som har satts, vilka andra inställningar som valts. Och det är något vi gör för rättvisans skull, utifall det är någon som kommer i efterhand och påstår att de har haft andra förutsättningar än ett annat deltagande land. Då kan vi snabbt peka på att personen eller personerna i fråga har haft precis samma valmöjligheter som alla andra.
Nåväl, vi tar en slutlig titt på artistrutten innan vi pratar mer med Volker om den tekniska biten.
Det börjar närma sig dags att beträda scenen. Det nummer du hade i teknikrummet, är den plats du tar vid stationen där du plockar upp din beltpack innan ombyte i något av båsen. / Foto: Patrik Blomqvist
Självfallet har man med sig reservutrustning, och reservdelar till reservdelarna i ett skåp intill detta. / Foto: Ralph Larmann
Ivor Lyttle – en sann hjälte, enligt Volker. / Bild: European Broadcasting Union (YouTube)
"Jag har aldrig sett något liknande"
Om själva framträdandet på scen inför miljontals och åter miljontals tittare kan göra en knäsvag av nervositet, är det den slutliga stationen, tunneln som fungerar som bryggan mellan tekniksektionerna backstage och scenen, som tär mest på nerverna.
– Helt plötsligt, från ingenstans, ställs artisten inför en kamera, och då slår den [nervositeten] till på riktigt. För de allra flesta är detta första gången något sådant händer.
Men i år har man haft med sig en person dedikerad denna uppgift som har varit något utöver det vanliga, anser Volker Schmitt.
– Vår Liaison Officer i år [Ivor Lyttle] är den mest empatiska människa jag någonsin har träffat. Ingen annan har tidigare gått in så helhjärtat för att dagligen, minut för minut, fungera som ett stöd för artisterna. Jag har aldrig sett något liknande.
Men även Volker och hans team har haft tekniska utmaningar att ta itu med här.
– En av de mest utmanande delarna av arenan är just tunneln. När artisten kommer från mikrofonutrustningsrummet, kommer hen till det detta ställe, det sista stoppet. Man väntar på att få gå på scen, man blir otålig, och så händer något. Kontakten bryts, och man blir galen. Stängdes sändaren av? Togs batterierna ut? Fick artisten rundgång och började skruva? Blev det tyst, och volymen justerades?
– Det här är vad vi kallar för den trådlösa världen, säger Volker och pekar mot racken: "På vänstra sidan har vi mottagarna i 6000-serien, och på högersidan sändarna i 2000-serien." I bakgrunden skådas Sennheisers Jonas Naesby (t.v.) tillsammans med kollegan Gerhard Spyra. / Foto: Ralph Larmann
Digital 6000 & 2000
Tillsammans med sin lokala partner, Magnelusa, försåg man evenemanget med mikrofoner i Digital 6000-serien (som vi tagit på en testrunda tidigare) och trådlösa rackmonitorer i 2000-serien. Och specifikt för Digital 6000 tillägnades presstältet, repetitionsrummet, soundcheck och arenan, 100 handhållna respektive 40 in-ear-monitorer, som hålls i rullning konstant. För 2000-seriens del rörde det sig om 24 kanaler för in-ear, åtta i presstältet och 16 i soundcheck. Allt i stereo, med undantag för presstältet. Och på antennsidan A 5000-CP, sändning och mottagning. Totalt levererades 232 mikrofoner, 250 in-ear-monitorer, 110 IEM-sändare och 24 IEM-mottagare.
– Allt som allt ligger vi på över 200 kanaler, vilket är en rätt intressant mängd att ha i gång utan att upptäcka några problem, tycker Volker. Vi har inte hittat några frekvensproblem, allt har varit stabilt.
Och nedanför för oss har vi våra stiliga grannar i monitorsektionen, berättar Volker och vinkar ned mot kollegorna som rattar två SD7-mixerbord från DiGiCo, på vilka man nu kör Pro Tools för första gången efter år av Cubase-dominans. / Foto: Patrik Blomqvist
UTRUSTNING FRÅN SENNHEISER
- 41 x EM 6000
- 74 x SK 6000
- 68 x SKM 6000 + MD 9235 (artister) och KK 204 (kommunikation)
- 115 skräddarsydda, huvudburna mikrofoner
- 6 x SKM 9000 COM
- 6 x KA 9000 COM
- 21 x L 6000
- 17 x SR 2050 IEM
- 112 x EK 2000 IEM
Även kablaget fick en allt annat än blygsam presentation, som mätte totala 200 kilometer, varav 1 200 meter dedikerade RF-divisionen. Och lika snabbt som det svaret kom från Volker, dök nästkommande upp beträffande valet av kabel framför fiber.
– Varför vi inte använder oss av RF-över-fiber, är för att jag tror starkt på att RF-över-fiber är ypperligt för vissa applikationer, medan här är det inte nödvändigt. Vi använder oss i stället av högkvalitativ RF-kabel.
Jaktsäsong hos RF
Samtidigt rände ett problem av mänsklig faktor omkring i byggnaden.
– Den verkliga utmaningen för oss är nyhetsteam som tar med sig otillåten utrustning, för med tanke på att den är starkare än vår, kan det innebära dödsstöten för oss.
Detta är startskottet för den sedvanliga jaktsäsongen, berättar Volker.
– Så fort vi ser aktivitet i vår spektrumskanning, springer vi bokstavligen runt och jagar folk som inte sköter sig. Får vi tag på någon blir hen tillsagd att stänga av. Skulle detta ske ytterligare en gång, förlorar man sin ackreditering – och det är vi väldigt tydliga med.
Trots en obligatorisk process, tenderar problemet ändå att uppstå.
– De har redan från början skrivit under att de inte kommer ta med sig otillåten utrustning, men det händer gång på gång ändå.
Säkerhet i första hand
Säkerhet, säkerhet och åter säkerhet. Sennheiser lägger således all krut på redundansen för ett event av denna skala. / Foto: Ralph Larmann
Sennheisers huvudsakliga uppgift under ESC 2018 har, likt alla andra år, varit att ta hand om de trådlösa systemen och se till att allt fungerar som det ska. Och det är en nyckelfråga som sätter tonen för hela tillställningens överlevnad.
– Redundans är det viktigaste för oss, för säkerhet kommer alltid i första hand. Vi kan inte tillåta några problem under produktionen, över huvud taget. Och det har vi lyckats med att eliminera. Om något händer, är det i värsta fall att artisten glömt mikrofonen i logen, eller att en mikrofonkapsel lossnat, som en gjorde häromdagen (skratt).
Samtidigt gick det inte att undgå de gigantiska, rörliga metallbågarna som ramar in scenen. Vad händer uppe i RF-tornet när de rör på sig, tro?
– Metallbågarna går att flytta i olika riktningar, och har en oerhörd kraft när de är i rörelse. När de förflyttas vibrerar hela arenan, och jag är glad över att vi inte gör det allt för ofta (skratt).
Altice Arenas vackra, om än komplexa, innertaks struktur. / Foto: Patrik Blomqvist
En mardröm
Arenan själv, byggd i betong med trätak täckt i aluminium, är en mardröm när det kommer till reflektioner, konstaterar Volker. Men med hjälp av polariserande antenner och en enligt RF-gurun fenomenal ljuddesigninsats från Daniel Beckermann och hans team på Auditiv, som fått stora mängder beröm efter upphängningen av L-Acoustics-riggarna i taket, lyckades man få bukt med detta.
– 20 line-arrays från L-Acoustics hänger där uppe, och de låter fantastiskt bra – även när arenan är nästan helt folktom. På måndag, när den första rundan äger rum, är jag säker på att de låter lika bra. Auditiv har gjort ett toppenjobb.
ESC i Köpenhamn 2014 var enligt er kollega Jonas Naesby det då hittills mest extrema fall vad beträffar reflektioner. Hur upplever du Altice Arena, jämfört med B&W Hallerne?
– Danmark var ett extremt fall, definitivt, med tanke på att arenan var helt och hållet i metall. Jämfört med B&W Hallerne, är Altice kort och gott en mycket lättare uppgift.
Skulle du säga att B&W var ert stora eldprov?
– På på sätt och vis skulle jag säga det, för vi har samtidigt upplevt ett liknande scenario i en arena i Hamburg med betong som gav oss helt galna reflektioner. Hur som helst, det som var unikt för ESC i Köpenhamn lade grunden för det vi lärt oss och förbättrat de senaste fyra, fem åren vad beträffar signalbehandling.
95 procent av all framgång är planering, poängterar Volker och berättar att deras egen började redan i början på februari i år. Men för att få ett schlagerspektakel i klass med Eurovision Song Contest 2018 i Lissabon har det blivit uppenbart för oss att den logistiska biten är helt och hållet avgörande, i vilken man verkligen har briljerat genom ett välplanerat tidsschema, sammansvetsad kommunikation och en expertis som gång på gång testkört, justerat och testkört tills perfektion är uppnådd.
Mitt i en uppstyrd tillställning som denna finns det ändå något som överraskat Volker och hans kollegor.
– Vi har omkring 220 ton utrustning under taket, vilket slog oss för bara några dagar sedan (skratt).
Hur många känner du igen ur teamet som förverkligade ESC 2018? / Foto: Ralph Larmann
