TEST: Solid State Logic Fusion
Analog ljudpolering för hybridstudion
Text: Johannes Oscarsson
Produkter som gör att produktioner låter bättre är alltid trevligt, och Solid State Logics Fusion har ansatsen att ge oss flera användbara verktyg både för att färga hela mixar eller enskilda bussar. Och vem kan säga nej till en ljudenhet med inbyggd spelkonsol?
Det här är anrika brittiska Solid State Logics senaste produkt lämpad för den som mixar kanske mestadels i datorn men som ändå vill ha lite analoga verktyg att skruva på. I likhet med många stora tillverkare av mixerbord och analog studioutrustning har SSL satsat på att producera outboard för små- och mellanstora studior, allt från lilla mixerbordet/summeringsmixern XDesk och kontrollytan Nucleus till ett eget rackformat med moduler samt den fristående busskompressorn från den berömda G-serien av mixerbord.
Det man levererar nu är en produkt som är lika hemma i en kommersiell studio som i den ambitiösa projektstudion, utan fluff eller lull-lull. Det är inte någon hybridfunktionalitet här inte, inte en enda USB-kontakt, nätverksport, appstyrning eller något sådant. Rakt igenom är Fusion en analog apparat (baksidan har ett par XLR in/ut, samt ett par till för en insert-funktion), så låt oss dyka in.
SSL Fusion
Solid State Logic Fusion Stereo Analogue Colour, är rätt många ord (7) i det fulla namnet på apparaten vi testar denna månad, och lustigt nog har apparaten också sju funktioner: bas-eq och diskant-eq, basfilter, distorsion, högfrekvens-kompressor, stereokontroll och transformator.
Utöver två stora rattar för in- och utnivå på vardera sida finns till höger en nivåmätare för utsignalen (i bypass-läge visar den insignalen) ovanför en bypassknapp. Man förbikopplar hela kedjan, även in- och utförstärkarna och insertfunktionen. För en sådan finns alltså, möjligheten att koppla in ytterligare en eller flera enheter i Fusions signalkedja antingen som en stereoenhet eller som ett mitt/sido-par om man vill jobba med olika bearbetning av monoinformationen och sidosignalen som utgör skillnaden och gör den till stereo. Inte så dumt. Synd att funktionen bara finns för inserten och inte för eq:n, exempelvis.
Den första funktionen är annars en svart ratt för högpassfilter. Den är skönt stegad mellan avstängd, 30 Hz, 40 Hz och 50 Hz. Filtret är tredje ordningens, det vill säga 18 dB/oktav, och alltså rimligt brant. Kanske att man hade velat kunnat ha ännu högre filter, uppåt 80–90 Hz också för de ljudkällor som inte har någon vidare botten, men det har vi inte. Tanken är rimligen att Fusion mestadels kommer att bearbeta bussar med instrumentgrupper, men så värst dyrt hade det väl inte varit att lägga in ett val för 70 Hz och 90 Hz också?
Ett snyggt högpassfilter (låt vara med lite för få val) och en snygg, subtil distfunktion är första delarna av Fusions färgpalett.
FÄRGADE RATTAR FÖR FÄRG
De huvudsakliga funktionerna på Fusion är sedan de grönfärgade Vintage Driverattarna, de lila och röda rattarna för eq-sektionen, orangea rattar för en kompressor, samt blå rattar för de två kontrollerna för stereobilden. Man kan också lägga in en transformator i signalkedjan, men den får ingen ratt för att reglera mängden effekt, utan en diskret vitlysande knapp som även de andra funktionerna har – en på/avfunktion för varje krets som blir orange när kretsen är aktiv.
Den process som kommer efter högpassfiltret är den gröna Vintage Drive, en ickelinjär distorsionsmodul med två rattar: Drive som är en förstärkningskrets, och Density som ställer vilken sorts övertoner man vill ha.
Står Density mellan noll och tre är det mest jämna övertoner, över detta blir det mer udda (ja, övertoner, alltså) och spännande – särskilt om man driver på med gaspedalen. Mer övertoner ökar också snittnivån och loudness (så jag hade gärna haft en output trim här också för att förenkla lyssning med och utan processen).
Drive är förvisso nivåkompenserad – drar man upp den till elva höjs ändå inte utnivån mer än någon dB – men Density på max behöver kompenseras ungefär 3 dB. Lite besvärligt att göra det enbart med utnivån, tycker jag, eftersom man måste bypassa hela Fusion för att jämföra hur det låter med Drive på eller av.
Åh, rolig bonusinfo: de fina klicken som man hör när man trycker på och av funktioner? Härlig analog reläkänsla, absolut, men de har sina nackdelar med hållbarhet över tid, förstås. Och de är inte i signalkedjan, utan där är det solid state-switchar. SSL har helt enkelt byggt in analoga switchar för rätt ”analog känsla” för användaren. Stilpoäng – och dessutom går klicket att stänga av!
En liten lysdiod indikerar hur hårt processen jobbar. Grönt för lite effekt, orange för mycket distorsion, och rött för klippning. Det här är en förhållandevis subtil funktion så länge man håller sig i det gröna området, särskilt om man rattat Density till max tre–fyra. En drive på tre–fyra och Density på ungefär detsamma gör verkligen att mixar och bussar poppar och får syntbasar och baskaggar att leva lite extra, och jag gillar också hur de får dynamiken att tryckas ihop lite. Kör man för hårt så den ligger på rött hela tiden tappar man lite liv, förstås, eller får för mycket klippning, men ”det finns tillfällen för allt”, sade barberaren och rakade av kungen skägget.
25 ÅR SEDAN NY EQ
SSL har gjort sig kända för sina musikaliska och neutrala eq:s, som hörs på oräkneliga produktioner. För första gången på 25 år, säger SSL själva, lanserar man nu en ny analog eq kallad Violet EQ.
Det man gjort är en skenbart enkel design med två shelvingfilter för bas respektive diskant. I basen kan vi välja att jobba med 30, 50, 70 eller 90 Hz som ankarpunkt och i diskanten är det från 8, 12, 16 eller 20 kHz som gäller. Plus eller minus nio dB har man på sig, med noll dB klockan tolv på ratten.
Jag har mest tyckt om den absoluta toppen av eq:n för att ge extra glitter. Ställer man ratten på 20k är det de saker som händer nedanför 20 kHz som är intressant, naturligtvis. Kurvorna är rätt flacka och gasar man mycket händer det saker långt bortom den angivna frekvensen. Ställer man frekvensen på 20 kHz och drar på 3 dB händer det saker redan nere vid 4 kHz. Gasar man hela 9 dB börjar vi åka vid drygt 2 kHz.
Förföriskt snyggt är det att lägga till extra botten eller topp med Fusions Violet EQ – SSL:s första nya eq design på 25 år.
Liknande tendens finns i basen, förstås, gasar man 9 dB händer det saker uppe vid 200 Hz. Det är alltså rätt breda filter, vilket är lämpligt för tillämpningen.
Siffror i all ära. Det här är riktigt kul att jobba med och analoga rattar är så skönt. Vad man än behöver, plus eller minus, gillar jag verkligen vad som händer när man vrider på Fusions eq. En bra eq är grunden i en produkt av den här typen, och det här är en riktigt bra eq.
TÄMJ DISKANTEN
De orangea rattarna kommer härnäst, med titeln HF Compressor. Det är en split-bandkompressor som bara jobbar med frekvenserna över delningsfrekvensen, med fast attack, release och ratio. Tanken här är att många moderna produktioner drabbas av att diskanten upplevs som skarp och vass ibland, och drar man ner diskanten generellt med eq blir det muggigt. Man behöver ett verktyg som slipar ner just de ställen där diskanten blir för stark.
Beroende på signalnivån verkar det funka bra att ratta in sig med delningsfrekvensen kring 10–15 kHz och åka med tröskelvärdet tills man märker av lite lättnad i de vassare passagerna och att den gröna lysdioden lyser till. Precis som med eq:n är det ganska breda band man jobbar med, så 10–15 kHz är inte samma sak som att det bara händer saker där uppe.
För att tämja ljudkällor som ibland blir lite för vassa får vi en splitbandkompressor som kan agera i diskanten men lämna allt nedanför orört.
På enskilda stems är det möjligt att jobba lite hårdare, och ett naturligt trick är förstås att höja diskanten med eq:n för att sedan låta HF-kompressorn jobba ner de hårdare passagerna – en ljusare mix men utan att det går för långt.
HF-kompressorn är ganska subtil och rätt svår att få att låta illa. Klart man kan skruva den så hårt att det försvinner en massa diskant, men det låter inte illa för det, inget pumpande eller så. Det betyder också att effekten här inte är dramatisk natt-och-dagskillnad, men det är klart användbart för att plocka ner dynamiskt ojämn övervikt i diskanten (om inte det låter som en psykiatridiagnos vet jag inte vad).
BRED DINA VIDA VINGAR
Två mitt/sida-kopplade kretsar med namnen Space och Width används för att justera stereobredden. Width justerar mängden sidosignal – den delen av signalen som utgör stereoinformationen – på hela mixen för att antingen smalna av eller bredda stereobilden. ±6 dB har man på sig, vilket ger en rätt rejäl effekt. Man ska alltid vara försiktig med stereobreddning, för precis som andra processer har det sitt pris. En bredare bild kanske är förförisk men kan tappa tryck, eller fokus.
Två mitt/sida-kopplade kretsar med namnen Space och Width används för att justera stereobredden.
Så, om Width är en vanlig M/S-breddning, vad är då Space? Här använder man sig av tekniker som Alan Blumlein utvecklade tidigt under sin genialiska bana (om du inte känner till honom, sök på nätet och skänk sedan en ljus tanke åt detta geni). Enkelt nedkokat är detta en eq för sidosignalen som höjer eller sänker mängden bas i stereoinformationen.
Medan Width kan ge en överdriven stereobild som känns lite som fasfel ger Depth ofta en snyggare breddning som behåller fokus. Samtidigt funkar det bra på en del produktioner för att tajta upp och fokusera basen lite – det här är ett flexibelt och kompetent verktyg.
TRANSFORMATIV UPPLEVELSE?
Slutligen finns möjligheten att koppla in en transformator. Man får lite harmonisk distorsion i basen tack vare att transformatorn blir mättad, samt – enligt SSL själva – lite fasvridning i diskanten. Jag gillar ljudbilden av den och tycker att det är förhållandevis subtilt. Varje gång jag aktiverar transformatorn tycker jag om det men hör inte stora skillnader när jag stänger av den. Däremot märks det lite i basen om man matar den för hårt, den allra lägsta informationen kapas när transformatorn blir för mättad.
FÄRG FÖR ALLA
Har man tråkigt i studion kan man starta Fusion (lite bökigt eftersom strömknappen är på baksidan) i ett spelläge. Här gäller det att trycka på knapparna i samma ordning som Fusion först visat, inom fyra sekunder. Man kan roa sig med detta i obegränsad tid, naturligtvis, och hålla ordning på highscore genom att räkna tända lysdioder på mätaren enligt en formel…
Ja, du hör ju. Klassiskt SSL att bygga in små påskägg i sina produkter!
Men vem ska då köpa SSL Fusion, Stereo Analogue Colour? Ja, efter att ha jobbat med den ett tag på några produktioner är snarare frågan ”vem farao ska inte köpa en?”.
Man får förstås väga pengarna mot vad man får, och det är inga verktyg som inte går att åstadkomma på annat sätt, men det är trevligt förpackat och hela paketet är riktigt bra. I den mesta musikproduktion tror jag Fusion kan finna sin plats, med snygga filter, snabbjobbad stereokontroll och fin diskantkompressor.
På det hela taget är det här exakt vad man betalar för. Hög kvalitet, genomtänkt funktionalitet och bra sound.
MINUS
Inget
PLUS
Eq:n är nära perfekt för ”ljudförbättring”
Ovanlig och bra Space-kontroll
Jag vill inte bypassa när jag väl skruvat
SOLID STAGE LOGIC FUSION
TYP Rackmonterad ljudprocessor
KONTAKTER 2x XLR in/ut, 2x XLR in/ut för insertfunktion
TILLVERKNINGSLAND Storbritannien
VIKT 5,9 kg
HÖJD 90 mm (2 rackenheter)
LÄNGD 480 mm (19 tums-rack)
DJUP 303 mm (enbart chassit), 328 mm (inklusive rattarna på framsidan)
PRIS 22 475 kronor inklusive moms
DISTRIBUTÖR Arva Trading, www.arva.se
