TEST: HEDD Audio Type 20 (Aktiv högtalare)
Förstoringsglas för mixen
Text: Johannes Oscarsson
Med stor behållning testade vi nya men erfarna högtalartillverkaren HEDD:s Type 07 förra året och följer nu upp med kompakta trevägsmodellen Type 20 med höga förväntningar. Levererar man samma höga kvalitet? Och varför finns det en plugin till en analog högtalare?
Byggsats? När alla delarna är hopbyggda får vi det fina diskantelementet som kröner HEDDs högtalare.
Året är 2017 och i globaliseringens tidevarv är hela världens produktion förlagd till Kina. Hela världen? Nej, en liten bransch gör motstånd, omringat av pressade marginaler och effektiv produktion i andra länder. Nåja, Asterix & Obelix-liknelsen kanske inte gäller enbart ljudbranschen, men visst är konkurrensen hård från billig tillverkningsindustri. I ljudbranschen finns dock kanske större utrymme för kvalitet-förepris-resonemang, och i både Europa och USA finns både utvecklings- och tillverkningsavdelningar kvar.
HEDD står för Heinz Electrodynamic Designs, grundat 2015 av Klaus Heinz från ADAM samt sonen Dr. Fredrik Knop som är verksam som masteringtekniker. Både Roland Stenz och Klaus Heinz lämnade vid olika tidpunkter ADAM Audio som de grundat tillsammans, och bildade var sitt företag. Trots att HEDD grundades 2015 byggs monitorerna med ett antal års kunskap i ryggsäcken.
Man lanserade först sina tvåvägsmodeller Type 05 respektive 07 med den utmärkande banddiskanten, och snart därefter en trevägshögtalare (Type 30) med två baselement, diskant- och mellanregister mellan basarna. I sin senaste produkt, Type 20, har man kapat ena basen från Type 30 och levererar en mycket kompakt trevägsmodell med samma frekvenssvar som den större modellen – dock sex dB svagare toppvärde.
HEDD 20
Det är alltså den näst största modellen i HEDD:s produktutbud som vi har på test. Det är en kompakt trevägsmodell där större delen av framsidan består av sjutums-baselementet med dess långsmala basreflexport därunder. Elementet är egenkonstruerat av HEDD, med flera lager av ett obenämnt material som sätts ihop med en sorts lim till en bivax-mönstrad, mycket styv yta som minskar ringningar och distorsion. Man har valt en basreflexdesign och stämt av den för att avlasta elementet vilket ger större dynamiskt omfång samt – rätt utfört – god precision. Själva porten är placerad på framsidan vilket gör det möjligt att vid behov placera högtalaren mot en vägg.
Principen bakom banddiskanten: positiv spänning får bandet att dra ihop sig och flytta luften, medan negativ suger in luft. Den effektiva ytan blir mycket stor.
Mellanregistret är en miniatyrmodell på strax under 5”, gjort i samma material som bashögtalaren och tar över vid 250 Hz. Redan vid 2,5 kHz lämnar mellanregistret vidare till den typiska banddiskanten. Oskar Heil formulerade redan under 60-talet principerna för hur en banddiskant kan fungera. Det veckade metallbandet rör sig inte in och ut när det utsätts för ett magnetfält, utan drar ihop och ut sig vilket gör att elementet blir väldigt effektivt på att flytta luft. Dessutom blir impedansen och fasgången jämn. Eftersom det är en aktiv monitor sitter det förstås också förstärkare i kabinettet. Tre stycken 300-watts-steg, digital klass Dteknik från ICEPower, levererar rejält med kraft.
Chassit är byggt i trä och täckt med en mattsvart gummiartad yta. Framsidan huserar utöver elementen tre lysdioder där mitten lyser grönt när högtalaren är påslagen, den röda till vänster lyser för att indikera klippning och en vit lyser för att indikera synk via expansionsporten.
IN OCH UT
Baksidan ger möjlighet att justera bas respektive topp ±4 dB samt finjustera nivån på varje monitor.
På baksidan av Type 20 finns förstås ljudingångar i form av XLR och även RCA för konsumentprylar och på baksidan finns en metallplåt som kan skruvas bort för att installera ett expansionskort. I stället för att bygga monitorn med stöd för en mängd olika ingångar och höja priset utan att veta vilka användaren behöver, kan användaren bestämma vad hen petar in i högtalaren. I dag finns kort för AES, Dante och AES67/ USB 2. Det ska också komma kort för USB och trådlösa system. Ekonomiskt nog har man också utrustat varje kort (utom AESkortet) med en analog vidarematning till nästa högtalare, så man behöver bara köpa ett kort för att hantera två högtalare. På baksidan finns också en ingångsväljare för RCA, XLR eller Bridge samt en steglös ratt för att ställa nivån på högtalaren. Två ytterligare rattar ger möjlighet att lyfta eller sänka bas respektive diskant fyra decibel.
Ett flertal digitala instickskort finns till HEDD:s monitorer, för att användaren ska få möjlighet att välja vilka extra ingångar som behövs. Här ett kort för AES67 samt USB, med analog vidarematning.
LYSSNING
Nu är det väl ändå dags för lyssningen. Jag matar HEDD:arna från mitt Metric Halo ULN-8 och börjar med lite stor konserthusorgel; wow! För att vara ett par mittfältare finns här ett riktigt stadigt grepp om botten, och ljudbilden verkar snarare börja utanför högtalarna än skapas mellan högtalarna. Efterklangen från konserthuset i Piteå riktigt sveper kring högtalarna, diskanten är lika luftigt tydlig som jag minns från de mindre närfältsmodellerna Type 07.
Samtidigt finns här en klarhet i mellanregistret som väldesignade trevägshögtalare
kan erbjuda, vilket märks främst på röster och exempelvis pianon när jag bläddrar vidare i musikbiblioteket. Här märks också hur väldesignade delningsfiltren är. När jag börjar testmixa projekt märks det hur klar och distorsionsfri diskanten är, då det går att höra små detaljer och lyssna länge utan att bli trött. Om inte diskanten i musiken innehåller några fel, alltså; jag upptäckte några störande pip och störljud som missats i några tv-serieproduktioner…
Små justeringar med eq:n går att göra med rätt hög säkerhet, framför allt i det känsliga mellanregistret. Att hitta balansen mellan 600 Hz och 1 200 Hz, eller väga 250 Hz och 400 Hz, är avväganden som passar väl för monitorerna. Jag kan tycka att mellanregistret är generellt något tillbakalutat jämfört med min referenslyssnings (ATC SCM 50, som kostar tre gånger så mycket).
I mina lyssningsanteckningar läser jag också att den fasta och välformade basen behåller sin karaktär även vid låga lyssningsnivåer, vilket är intressant då den är så pass kraftfull för att komma från sjutumselement. När det gäller att styra upp mikrodynamik, att komprimera ljudkällor, är det linjäriteten i systemet som kommer till sin rätt. Jag upplever att det klick i kaggen som rattas in i de här monitorerna stämmer bra överens med hur det låter i andra system också.
Detaljrikedomen är ett tveeggat svärd; att höra många detaljer innebär också att man kan fastna i justeringar. Även om det går bra att ratta in ett bra sound på en ljudkälla så märker jag direkt när något ändras under produktionens gång och då får man vara där och peta igen.
EN OPTIKER FÖR ÖRONEN
Lineariser finns fristående eller som plugg och gör högtalarna närmaste linjära fas- och frekvensmässigt till priset av högre fördröjning. Fascinerande att kunna välja!
Sedan finns det ju då en plugin som medföljer dessa högtalare. Ja, precis, det är lite oortodoxt. HEDD Lineariser är ett verktyg för att göra högtalarna tidsmässigt korrekta. Alla högtalare är behäftade med viss ojämnhet i sin fasgång, det vill säga att alla frekvenser inte lämnar högtalarna precis samtidigt. Försöker man korrigera för det ändras frekvensgången – fas och frekvens är två sidor av samma mynt. Men med modern teknik kan man åstadkomma en korrigering utan att ens behöva särskild DSP-hårdvara i högtalaren eller ytterligare AD/DA-omvandling i högtalaren. Här använder man FIR-filter i en plugin som körs i datorn, i signalkedjan.
“Det här är oerhört häftigt, för det är sällan man får lyssna till ett system som faktiskt nästan återger en fyrkantsvåg som den ser ut i ett oscilloskop – normalt sett blir det snarare en trekantsvåg med lite spikar här och var.”
Varje HEDD-monitor har mätts upp i en ekofri kammare och har därefter fått sin specifika profil i pluggen. Det finns två kurvor att välja på, den som rekommenderas av HEDD (HEDD Alignment Curve) och en baserad på en ekofri profil, vilket ger en annorlunda basgång. Man kan också välja mellan tre olika nivåer av fördröjning: för mixning kan man lägga sig på den högsta nivån (drygt 100 ms) där hela spektrumet korrigeras i fas och frekvens, eller nöja sig med att korrigera ovanför 500 Hz vilket ger fem millisekunder fördröjning. För den känslige finns också ett läge med två millisekunders fördröjning med enbart frekvenskorrigering. Det här är oerhört häftigt, för det är sällan man får lyssna till ett system som faktiskt nästan återger en fyrkantsvåg som den ser ut i ett oscilloskop – normalt sett blir det snarare en trekantsvåg med lite spikar här och var. Fassvaret i högtalarna blir fruktansvärt tajt och märks på gitarrer, mandoliner och inte minst marimba och vibrafoner. Ljudet blir kort och gott mer fokuserat.
Rent praktiskt kan det ju vara en smula bökigt att hantera en plugg i lyssningskedjan, men inte så farligt. Heller inte värre än någon av de pluggar som används för rumskorrigering (vilket detta inte är, eller ersätter).
SAMMANFATTNING
“Vad som först kan se ut som ett par, låt oss säga praktiskt designade snarare än flashiga, monitorer har visat sig leverera på mycket hög nivå.
”
Vad som först kan se ut som ett par, låt oss säga praktiskt designade snarare än flashiga, monitorer har visat sig leverera på mycket hög nivå. Efter några dagars inspelning framträder ett vackert, kraftfullt sound som ändå är tydligt. Små detaljer framträder för att hanteras, samtidigt som det går att njutningslyssna också. Klart är att Heinz & son kan sitt när det kommer till att få högtalarnas element att spela tillsammans, och banddiskanten är lysande.
När det gäller det tekniska ligger HEDD i framkant också; lösningen att undvika onödig DSP i monitorerna genom att placera tidskorrigeringen i Lineariser-pluggen är klokt när man i många fall ändå har en dator som signalkälla. Samma sak gäller digitala ingångar, där man som sagt har möjlighet att plugga in expansionskort för de system man behöver, i stället för att varje högtalare ska byggas med AES, Dante, AES67, Wi-Fi och USB-anslutning.
Förra gången jag testade en HEDD-monitor, den mindre Type 07, skrev jag att det skulle bli spännande att se vad firman skulle leverera i framtiden. Med Type 20 har vi fått svaret, och inte är det något jag väntar mig att någon blir besviken på: en stark, välformulerad, detaljerad ljudbild som vid nära lyssningsavstånd sträcker ut ljudbilden utanför högtalarna. Ingen behöver fundera över om HEDD kommer att leverera. Det gör den.
