REPORTAGE: Abel Gance Napoleon
Storfilmen från 1927 återuppstår
Text: Michael Dee
Foto: BFI & Photoplay
De flesta känner till Metropolis, den berömda stumfilmen från 1927, regisserad av Fritz Lang. Samma år släpptes den franske regissören Abel Gance en episk film om Napoleon som av många filmfanatiker betraktas som stumfilmserans allra främsta. Det var nära att Napoleon helt försvann ur historien. I vintras kom filmen på DVD, men vägen dit har varit minst sagt problematisk.
I december 2004 strömmade filmfanatiker från hela världen till The Royal Festival Hall i London för att se en visning av Abel Gances film Napoleon från 1927. Den ursprungliga versionen var bortåt åtta timmar lång, och det som nu skulle visas var den hittills längsta restaurerade versionen, på fem och en halv timme. Arbetet med restaureringen hade utförts av den engelske filmhistorikern Kevin Brownlow, som blev besatt av filmen som tonåring i mitten på 50-talet, och har bit för bit letat upp filmsekvenser i arkiv runt om i världen.
Musik till den restaurerade versionen, inspirerad av Beethoven, hade specialkomponerats av Carl Davis och skulle framföras med full orkester med Davis själv som dirigent. Men när folk började bänka sig började det tisslas och tasslas att visningen inte skulle av, att den stoppats av Francis Ford Coppola och hans aggressiva advokater.
Filmfanatikerna rasade
Det var nämligen Coppola som ägde rättigheterna till Napoleon. Han köpte dem 1973. Den dåvarande längsta versionen var fem timmar lång. Coppola älskade filmen, och ville visa den för den amerikanska publiken men ansåg att den var för lång. Han klippte därför ned den till tre timmar och 43 minuter och gav sin far, Carmine Coppola, i uppdrag att skriva mer Hollywood-typisk filmmusik till den.
Coppola-versionen, som den brukar kallas, visades på utvalda biografer i USA 1980 och gjorde sensation. Därefter släppte Coppola filmen på VHS, följt av LaserDisc och en DVD som endast släpptes i Australien. Och sedan drog han in den och satte stopp för alla visningar. Filmfanatikerna rasade. "Det vore som att Louvren vägrade visa Mona Lisa!", som en av dem kommenterade. Visningen i London 2004 framstod som en förolämpning för Coppola. För det var inte den korta versionen som hans far skrivit musiken till. Coppolas advokater hotade både The Royal Festival Hall och British Film Institute (BFI) med rättssak. I allra sista stund gav Coppola med sig och tillät visningen. Tolv år senare släpps nu äntligen den långa versionen med musik av Carl Davis, och det är BFI som står för DVD-releasen. Kieron Webb är chef för konservationsavdelningen på BFI.
– Det är otroligt glädjande att detta äntligen blir av och det har varit en lång och bitvis svår resa. Restaureringsarbetet inleddes för över 50 år sedan av Kevin Brownlow, och till releasen har filmen restaurerats digitalt av Dragon DI i Wales som verkligen har utfört ett mästerligt arbete.
Från taffligt folknöje till genomslag
Intresset för stumfilm har ökat markant de senaste 20 åren och allt fler flockas till visningar med liveackompanjemang, av antingen Charlie Chaplin eller Fritz Lang. Det kan vara värt att påminna om hur filmbranschen såg ut under stumfilmseran. När filmen först kom fram i slutet på 1800-talet betraktades den som ett taffligt folknöje. Filmerna var korta, snabbt gjorda, med statiska kamerauppställningar och visades till pianoackompanjemang. På 1910-talet höjdes ambitionsnivån och varenda land i västvärlden hade etablerade filmindustrier. 1916 kom den amerikanske regissören D.W. Griffiths tre och en halv timme långa film Intolerance. Den hade otroligt påkostade dekorer och växlade mellan historier i fyra olika epoker: Babylons fall, Jesu död, förföljelserna av de franska hugenotterna och nutiden. Intolerance fick ett otroligt genomslag hos konstnärligt drivna regissörer.
Expressionism och impressionism
När den kom ut hade USA etablerat sig som det ledande filmlandet vad gällde populära filmer. I Tyskland och Frankrike kom man fram till att man behövde profilera sig med något annat, med mer konstnärligt ambitiösa filmer. I Tyskland förde man fram den expressionistiska filmen där man lät sig inspireras av den expressionistiska konsten, vilket färgade filmer som Dr. Caligaris Kabinett (1920) och Fritz Langs tidiga filmer. I Frankrike utvecklade man i stället impressionistisk film. Det var rent stilistiskt ganska vagt förutom att man lade väldigt stor betoning på bilderna, att de skulle vara av samma kvalité som måleri och kvalitetslitteratur.
“Det finns inte en död sekund i filmen, och det trots längden.”
Bland de franska regissörerna fanns Jean Epstein, Marcel L'Herbier, Germaine Dulac. Men den allra främsta var Abel Gance. När han inledde arbetet med Napoleon hade han redan två hyllade storfilmer bakom sig: J'Accuse, (1919) en antikrigsfilm inspelad redan under första världskriget, och familjedramat La Roue. Och så fick han idén att göra en film om Napoleon.
Slog med en otrolig kraft
Den ursprungliga versionen var åtta timmar lång. Och inte nog med det, Gance hade från början tänkt att den skulle vara den första i en åttadelad serie om Napoleons liv – från födelse till död.
Nu blev det bara en film. Den börjar i Brienne där Napoleon gick i militärskola som barn och där han uppvisar tidig härförartalang under ett snöbollskrig. Man får följa honom som fattig general under franska revolutionen, vars fruktade ledare Robespierre och St. Just (spelad av Abel Gance själv) fick huvudena att rulla under terrorn. Napoleon räddar Frankrike från engelsmännen under belägringen av Toulon. Gifter sig med Josephine och leder Frankrike till seger under fälltåget i Italien.
Mot slutet av filminspelningen började pengarna ta slut. Gance insåg att han behövde något verkligt storslaget till slutet och Napoleons invasion av Italien. Han fick då idén att bredda bildfältet, genom att filma med tre kameror bredvid varandra. Först på 50-talet slog konceptet igenom, då Hollywood lanserade Cinerama.
Den skulle ha kunnat bli en skolbok i andra regissörers händer. Så, vad är det då som gör Napoleon så speciell? De flesta filmer känns förlegade efter några år, men Napoleon slår en med en otrolig kraft med sin modernitet, sina tekniska innovationer, och inte minst humor och mänsklighet. Det finns inte en död sekund i filmen, och det trots längden.
Designade specialutrustning för kameror
Gance ville engagera publiken totalt, inte bara genom att titta, utan även att känna sig som en del av dramat. Då krävdes mer än statiska kameror. Han lät designa specialutrustning så att kamerorna kunde bäras. Han spände fast kameror på kälkar och hästar och svängde dem i linor från taken. Han använde sig också av fast cutting där han skapade sekvenser av bilder, bråkdelar av sekunder som han klippte ihop. Inom branschen kallas det ofta Russian cutting eftersom det blev speciellt populärt bland ryska regissörer, bland annat Sergej Eisenstein som använde det i Pansarkryssaren Potemkin. Men det var Gance som utvecklade tekniken i La Roue.
Från Polyvision till Cinerama och 3D
Han utvecklade också ett koncept han kallade Polyvision. Han menade att den moderna människan var kapabel att uppfatta flera bilder samtidigt. På militärskolan i Brienne utbryter ett vilt kuddkrig bland eleverna. Gance avslutar det med att skapa ett rutsystem av nio filmer i bildfältet. Mest spektakulärt är dock triptykerna mot slutet av filmen. Då Gance med hjälpt av tre kameror och tre projektorer skapade ett panorama med triptyker, det vill säga tre bildfält, som mot slutet tonades i den franska flaggans färger. Det skulle dröja nästan 30 år innan Hollywood introducerade ett liknande koncept, Cinerama som kom 1953.
Som om inte det var nog filmade Gance delar av Napoleon i 3D. Efter att ha sett sekvenserna med glasögon med röda och gröna filter kom han fram till att effekten fungerade förträfflighet men skulle distrahera tittaren från dramat.
Mer än en uppvisning i innovation
“Det finns inte en död sekund i filmen, och det trots längden.”
Men filmen handlade mycket mer än en uppvisning i innovation och det är därför som filmen blivit legendarisk. För det som knöt ihop allt det här var dramat, värmen, humorn och att Gance med sin entusiasm lyckades få alla, tekniker som statister, att fullkomligt leva sig in i dramat och revolutionstiden. I den grad att många av dem i efterhand berättade att de faktiskt haft svårt att återvända från revolutionstiden till 1920-talets verklighet.
Premiären hölls på Operan i Paris i april 1927. Trots längden satt publiken som trollbunden. Och när den var slut skrek folk bifallsrop tills de blev hesa. Bland dem fanns en ung Charles de Gaulle, sedermera Frankrikes president, som viftade vilt med sina långa armar och ropade "fantastiskt!". En äldre bankir som jobbat sent blev minst sagt förvånad när han passerade biografen och en för honom okänd ung kvinna kom utrusande och kastade sig om halsen på honom. "Ni får ursäkta! Filmen är för vacker för ord! Jag är helt enkelt tvungen att kyssa någon!", utbrast hon. Napoleon hyllades som en sensation, rent av som den bästa film som någonsin gjorts.
Saboterades av MGM
Kieron Webb berättar att Operan i Paris höll i tio fullsatta föreställningar och därefter flyttades filmen till en annan biograf. Sedan lades den snabbt ner.
– Napoleon saboterades av amerikanska MGM, som ägde rättigheterna, säger Kieron. Först försvann triptykerna, sedan klipptes filmen ner av MGM och redigerades ihop på ett sätt så att inte ens Gance förstod sig på den! Det här var medvetet. MGM hade lagt ner en fullkomligt astronomisk summa på inspelningen av Ben Hur. Två historiska storfilmer var en för mycket, så MGM såg till att Napoleon försvann. Därefter introducerades ljudfilmen och Napoleon var som bortglömd, som om filmen aldrig ens hade existerat. Men det fanns bevis för att filmen existerat därute. För några år sedan lyckades jag i Frankrike köpa samtliga 9.5mm-rullar av Napoleon. Det var ett hemmabioformat som franska filmbolaget Pathé lanserat 1927 och efter en del jagande hittade jag en projektor också.
Det var den här hemmabio-versionen som ledde till att Napoleon återuppstod.
Livsprojektet att återuppväcka Gance mästerverk
“När jag försöker pressa honom på hur förhandlingarna gick till med Coppola vägrar han yttra sig och undviker att nämna hans namn.”
Kieron berättar att den engelske filmhistorikern Kevin Brownlow blev intresserad av stumfilm redan som elvaåring och brukade hålla filmförevisningar hemma, ackompanjerat av klassisk musik på skiva. 1955 kom han av en händelse över två av de nio Napoleon-rullarna och kände direkt att det var film som hade riktigt storhet.
– Han åkte till Paris och lyckades komma över resten, säger Kieron. Han skrev artiklar om filmen, började arbeta som redigerare, regissör och dokumentärfilmare. Restaureringen av Napoleon blev ett fortlöpande projekt livet igenom, där han bit för bit lyckades spåra scener ur filmen. Abel Gance var då fortfarande i livet och kunde hjälpa honom med att reda ut ordningen i sekvenserna.
Abel Gance dog 1981 men hade upplevt att hans mästerverk återuppstått. Först i en längre version med musik av Carl Davis, och sedan Coppola-versionen. Men efter det försvann filmen igen, bortsett från enstaka tillfällen då Brownlow och Davis under hot från Coppolas advokater slog till i London och visade filmen med fullt orkesterackompanjemang.
1927 lanserades Napoleon på nio 9.5mm-rullar, ett franskt hemmabioformat. Kevin Brownlow stötte av en händelse på två sådana rullar i mitten på 50-talet. Om han inte hade gjort det hade Napoleon kunnat försvinna för alltid.
Kieron Webb berättar att BFI började understödja Brownlow i arbetet med restaureringen redan på 60-talet. När jag försöker pressa honom på hur förhandlingarna gick till med Coppola vägrar han yttra sig och undviker att nämna hans namn. Jag misstänker att detta är en del av avtalet.
– Detta är en version av Napoleon, med musik av Carl Davis. Och det är faktiskt det enda jag kan säga om det.
Dragon DI har verkligen gjort ett grundligt restaureringsarbete.
– Vi har haft väldigt goda erfarenheter av arbeta Dragon Di i Wales, så det kändes självklart att arbetet skulle gå till dem. Och det var ett mycket omfattande arbete. De tidigare restaureringarna var analoga men denna är digital och det innebar helt andra möjligheter. Det handlade om att på ett sömlöst sätta ihop sekvenser, ibland enbart korta bitar av material, på helt olika filmformat, 9.5mm, 16mm och 35mm. Det innebär också att färgtonerna kunde justeras och inte minst att de berömda triptykerna som fick publiken att häpna nu sitter ihop på ett riktigt sätt. Men det var ett mödosamt arbete och filmen fick gås över ruta för ruta.
Så, varför ska man bry sig om en nästan 90 år gammal film? Napoleon har en egen magi, en som den delar med de andra fantastiska filmerna från stumfilmseran. Som George Méliès Resan till månen, Fritz Langs Metropolis och Mauritz Stillers Gösta Berlings saga. Där finns glädjen att utforska ett nytt medium på ett personligt sätt. Kanske kan man dra en parallell till The Beatles Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band som snart har 50 år på nacken, där bandet med hjälp av producenten George Martin för första gången i grunden utforskade studions möjligheter och hade låtar som backade upp det hela. Och ärligt talat, när trollbands du senast av en Hollywood-film?
