INTERVJU: Jean-Frédéric Axelsson
Slagregn, stup och smarta lösningar – filminspelning i Nordatlanten
Text: Johan Paulsen
Foto: Jon McBirnie & Johan Paulsen
Hur tänker man om man ska vara ljudtekniker i en filmproduktion under två månader på en liten ö långt ute i Atlanten, i regn och storm? Där det bor fler får än människor? Ja, om man är som Jean-Fredéric Axelsson tänker man som gubben Pettson ungefär – och specialbygger en liten lättflyttad, genomskinlig hjulstudio.
Jean-Fredéric Axelsson, en av Sveriges många säregna filmarbetare och bor i ett litet rött parhus i Gamla Enskede. Snön ligger delvis kvar när vi hälsar på en dag i mars. Han har sedan sjuttiotalet arbetat som ljudtekniker, ljudläggare, filmklippare och musiker i hundratals film- och tv-produktioner. Bröderna Mozart, Så ock på Jorden och Min store tjocke far, för att nämna några.
Vi ska återkomma till det där med säregen och det lilla huset, men skälet till att vi nu besöker honom är att han är på väg till en två månader lång inspelning på Färöarna som ljudtekniker i Richard Hoberts nya långfilm Fågelfångarens son.
– Jag insåg direkt att det nog skulle bli en ovanligt utmanande inspelning, säger Fritte, som han ofta kallas, över en kopp kaffe i köket. Färöarna ligger mitt ute i Atlanten, det bor fler får än människor på öarna och vädret är föränderligt och oförutsägbart. Dessutom kommer det att vara långa avstånd och svårt med logistiken.
Det är just väder och logistik som fått honom att konstruera den ljudvagn som har arbetsnamnet hjulstudion.
– Som ljudtekniker behöver du alltid ha med dig väldigt många saker som förr eller senare måste förvaras i olika lådor, och förr eller senare kommer du också att behöva en vagn till alla lådor. Dessutom vill du ha alla saker samlade så att du inte springer i en riktning för att hämta mickar och i en annan för att hämta en sladd eller en klämma. Allt det där brukar sluta med att vi släpar ett antal mer eller mindre stora transportcase fram och tillbaka från olika platser. En låda för sladdar, en för mickar, en för sändare, och så vidare. Det kändes inte helt optimalt om man filmar på många inspelningsplatser på en dag. Eller om vädret gör att man ofta måste planera om dagens tagningar.
Reaktiv och proaktiv på samma gång
När Fritte berättar det här är det mars månad och vi sitter som sagt i hans kök. På gasspisen bakom honom står en av plattorna på sparlåga. Det har den gjort sedan september, när det började bli kallt.
– För något år sedan gick gasleverantören över till fast pris, tidigare betalade man för det man förbrukade. För mig, som är effektiv och kostnadsmedveten, blev det mycket dyrare med fastpris. Så nu värmer jag undervåningen med spisen. Behövde inte sätta på riktiga värmen förrän i november.
Det är så här Fritte fungerar. Han analyserar situationen, processar alternativ och väljer sedan något som kanske är okonventionellt men det mest logiska och praktiska. Samma sak alltså med en filminspelning på Färöarna, även om han aldrig varit där tidigare.
– Det är en av de stora tjusningarna med att vara filmarbetare; man hamnar på platser och ställen man aldrig annars skulle kommit till. Och får betalt för att göra det. Nu ska jag alltså till en liten ö i Nordatlanten. Med hänsyn till hur det sannolikt skulle vara att filma där bestämde jag mig för att skaffa ett rullande kontrollrum där allting finns på samma plats och är smidigt att använda, oavsett väder eller om man är ute eller inne. Dessutom hade jag en begränsad budget, så det var bara att sätta igång och bygga.
Som en schweizisk armékniv i plexiglas
UTRUSTNING
INSPELARE 1x Zoom F8
MIXER 1x Zoom Remote F Control
MIKROFONER 1x Sennheiser MKH 416, 1x Sennheiser MKH 406, 2x Sennheiser MD 421, 1x Neumann KM 50
TRÅDLÖST 4x Sennheiser AVX-MKE2
VINDSKYDD 1x Sennheiser Zeppelin, 2x Rycote Softie
HÖRLURAR x 4
TRÅDLÖS MONITORERING 1x sändare, (Gear4Music), 3x mottagare (Gear4Music)
BOM 1x 1,2–5,1 meter, 1x 0,4–1,5 meter
I vardagsrummet står hjulstudion, stor som ett normalt köksskåp ungefär. Den är uppbyggd kring en standardpirra och i varje liten detalj anpassad för uppdraget. Själva lådan är förvånande nog byggd i fem millimeters plexiglas. Det verkar konstigt, men det är det inte.
– Jag ser ju direkt in på alla kopplingar och saker. Det är ju mycket smidigare än att behöva lyfta ut det man vill kontrollera eller ska koppla in något i. Vill jag ändra på något ser jag händerna genom glaset. Hur många gånger har man inte försökt känna med fingrarna var anslutningarna ska in och kopplat fel, frågar han retoriskt.
Plexiglaset är tåligt och vattentätt, och på lådans öppna framsida kan man rulla ned en bit presenning som fästs med tryckknappar. Överst, under ett uppfällbart lock, har han placerat en åttakanalig Zoom F8 som utgör inspelningsenheten.
– Den sitter fastskruvad men jag kommer åt fästet underifrån, och dessutom kan jag placera den i flera olika vinklar. Det gör att jag kan se displayen utan att behöva böja mig ned, perfekt om man står upp under en tagning.
Regnskyddad studio. Notera fästet på ovansidan för stereomikrofoner, avsedda för atmosfärljud.
Under inspelningen kommer de att vara två ljudtekniker, en som tar ljud med bom och en vid vagnen. Fritte tar fram ett litet, tunt tangentbord.
– Ovanpå inspelningsenheten placerar jag ett tangentbord så att vi kan skriva in tagningarnas nummer och andra detaljer som då följer med ljudfilen som metadata.
Tangentbordet sitter med kardborreband och kan lätt stoppas i någon av de fyra lådor som finns under. Inspelningsenheten är väldigt kompakt och liten, så för att göra det enklare att styra nivåer och annat är en digital mixer med fysiska reglar placerad under, en Zoom Remote F Control. Vid en tagning sitter den ljudtekniker som inte sköter ljudbommen vid mixern, och för det ändamålet finns naturligtvis en uppfällbar stol placerad i fästen på sidan av lådan. På hyllorna finns vattentäta plastlådor, fyllda med sändare, mikrofoner, sladdar och allt annat man kan behöva på inspelningsplatsen. Hyllorna är låsta med en enkel anordning så att de inte ramlar ut när man rullar iväg hjulstudion.
– Titta här, säger Fritte och tippar ned lådan så den ligger på golvet, trots att den väger nästan 65 kilo kan jag lasta in den i en bil helt själv.
På handtagen har han fäst ett par små hjul, så det är bara att tippa vagnen in mot en öppen baklucka, lyfta i andra änden och rulla in den.
– Att den väger så pass mycket beror på att precis allting finns på ett ställe – laddare, huvudbatteri, nattbelysning, kablar. Men det är ganska enkelt att rulla den. På en pirra kan du ju flytta hundratals kilo utan att det är särskilt jobbigt.
För att ta mindre plats vid interiörscener så kan lådan kopplas bort från pirran med ett enkelt handgrepp, om man till exempel skall vara i studio en tid. Fritte demonstrerar sedan den inbyggda belysningen och visar fästet för mickbommen. Ett klassiskt irritationsmoment för alla filmljudtekniker är var man skall placera mikrofonbommen om man behöver ha händerna fria ett ögonblick. Här är det inget problem. Han har även monterat ett särskilt fäste för att kunna placera två mickar som ett stereopar för att spela in atmosfärer.
– Nu återstår bara att se om jag har tänkt rätt. Inspelningen börjar i april och när vi väl är på plats finns det inte mycket alternativ. Men jag är rätt säker på att den här konstruktionen i alla fall kommer underlätta väldigt mycket.
Okonventionella lösningar
När vi lämnar Fritte kastar vi en blick på träfasaden på huset. Han har precis berättat hur han gjorde när han skulle måla om. I stället för att skrapa och slipa bort den gamla färgen monterade han bort sprängskyddet från sin stora vinkelslip, satte på en överdimensionerad sandpappersrondell och slipade fasaden ren från färg på en förmiddag.
– Det hade tagit två veckor att skrapa för hand.
Fritte pekar ut mot den delvis snöklädda stigen som leder till grinden i trädgården och fortsätter.
– Men jag ångrar att jag inte bad de som drog fjärrvärmeledningen att följa stigen till grinden. Då hade jag sluppit skotta den – värmestrålningen från fjärrvärmen hade skött det. Säregen. På det där fina Pettsonsättet.
En filminspelning senare
Drygt två månader senare är vi tillbaka för att höra hur det gick med inspelningen. Sommaren i Sverige kom ju redan i maj, folk låg och solade överallt, men på Färöarna var klimatet ett helt annat, berättar Fritte.
– Första dagen var vädret rätt bra, men sedan blev det en lite regn, säger han med tydlig underdrift. I ett svagt ögonblick undrade jag vad fan jag hade gett mig in på. Höga kullar, mjukt gräs och berg, långa transporter på smala vägar och ett utmanande klimat – vi ett tillfälle var det strålande sol när vi körde in i en tunnel och ösregn när vi kom ut på andra sidan. Men hjulstudion fungerade precis som jag hade tänkt.
Fritte berättar att när de andra i teamet plastade in sig själva och sina saker i svarta sopsäckar och kämpade med paraplyer som vände sig ut och in i den hårda vinden eller förankrade minitält med rejäla tyngder som de släpade fram och tillbaka, behövde han inte göra någonting för att skydda utrustningen. I stället kunde han lägga all uppmärksamhet på jobbet. Det var till och med så att scriptan Kerstin Sundberg bad Fritte att bygga ett väderskydd åt henne när hon såg hur bra hjulstudion fungerade. En scriptas uppgift är att sitta med manuset och göra anteckningar vid varje tagning. I regn och blåst är det inte enkelt. Fritte byggde ett regnskydd åt henne med genomskinlig segelduk, två svanhalsar avsedda för mikrofoner och ett par vingmuttrar.
Fastbunden vid ett stup
– Jag hade tänkt på allting med hjulstudion, som sagt. Bortsett från en liten detalj: den här, fortsätter han och pekar på en kopp högst upp på handtaget.
– En hållare för vattenflaskan. Jag hade tänkt fästa en flaskhållare i byxorna, men jag insåg snabbt att det var för krångligt, den fastnade i säkerhetslinorna.
Du läste rätt. Säkerhetslinor. Flera av inspelningsplatserna var otroligt svårtillgängliga och högt belägna. På sina ställen stod kamerateamet ett kort kliv från ett femtiometersstup rakt ned i Atlanten. Alla var kopplade med säkerhetslinor och hade klätterguider till hjälp.
– Det var otroligt vackert. Vyer som tog andan ur en. Gröna böljande grässlänter som tvärt slutar i ett stup. Lodräta bergssidor som störtar rätt ned i ett skummande hav. Naturen var lika omtumlande överallt, och ska jag vara ärlig så blev det nästan enformigt. Tråkigt. Men på ett sanslöst vackert sätt.
Han berättar att klätterguiderna ganska snart såg att Fritte var bekväm med säkerhetstänket och hanterandet av linorna.
– ”Han är sjöman, han klarar sig själv”, ropade säkerhetschefen till de andra ansvariga och pekade på mig. Jag har ju haft Elsa hela mitt vuxna liv, så lite stup och linor kändes inte så märkvärdigt för någon som har klättrat i höga master på öppet hav.
Med Nordatlanten femtio meter nedanför.
M/S Elsa är Frittes båt, en räktrålare med kajplats på Söder Mälarstrand i Stockholms innerstad. En 16 meter lång och 30 ton tung fiskebåt, ombyggd till fritidsbåt. Ett fartyg som faktiskt har en helt egen plats i den svenska filmhistorien.
– I den kultförklarade filmen G – som i gemenskap av Staffan Hildebrand hade hon en roll. Elsa var Lasse Strömstedts hem i filmen.
Det var Lasse Strömstedt som i filmen fällde den klassiska repliken ”Klipp håret och skaffa dig ett jobb”. Ett råd som i alla fall inte Fritte har hörsammat till fullo. Efter två månader ute i Atlanten spretar en ovårdad kalufs åt alla håll. Men jobbat har han alltid gjort.
– När jag klippte en av Staffans Hildebrands tidiga filmer gjorde jag det på Huvudskär. Jag hade ett klippbord med fyra tallrikar i det gamla lastutrymmet.
Det kan vara värt att notera att Huvudskär tillhör en av de mer svårnavigerade ögrupperna i hela Stockholms skärgård, belägen långt ut i havsbandet. På sjökortet ser det ut som om en snusare har nyst rakt på Huvudskärs fyr. Grund och grynnor överallt. Dit seglades alltså Elsa och klippbordet med sjökort och kompass, långt före GPS-navigering och mobiltelefoner.
– Man klarar sig ganska bra utan alla moderniteter om man bara tänker efter före. Det är inte så att jag är emot utveckling, tvärtom finns det fantastiska tekniker och apparater som hjälper oss, titta bara på den digitala utrustningen i hjulstudion, men man får inte förlora sin enkla grundhållning till livet. Har du till exempel tvättat kläder mitt i smällkalla vintern är det bara att hänga ut dem i kylan. När vattnet fryser skakar man helt enkelt bort det. Man måste inte ha en torktumlare, men det är bekvämt. Gärna teknik, men tro inte att den löser allt.
Fler får än människor. Notera takets branta vinkel – här gäller det att få till vattenavrinningen.
Filmstudio i en avgångshall
Flera av interiörerna på Färöarna spelades in den gamla terminalbyggnaden vid öns enda flygplats. Fritte kände till detta innan avresan och ordnade så att man skickade med massor av tyg att ljuddämpa med, det var ju ingen riktig studio. Även långfilmer har begränsade budgetar. Det visade sig att rumsljudet var påtagligt, med ekon och reflexer från betongväggar, räta vinklar och hårda golv. Väl på plats fick han leta upp ännu mer tyg och sätta ihop det på allsköns vis för att sedan med hemmagjorda anordningar hissa upp det mot taket för att stumma ned rummet.
– Som att sätta segel. Det gick att lösa, även om det var lite trassligt. Det var värre med flygplanen.
En standardhändelse när man filmar är att man måste vänta ut ljudet från passerande flygplan, och att det kan bli problematiskt på en flygplats är uppenbart. Visserligen är Vágar Airport inte någon särskilt hårt trafikerad destination, det kommer bara några flyg om dagen.
– Vi visste ju när planen skulle komma, men under en interiörtagning med ett av barnen överraskades vi av en inflygning. Alla var besvikna, för det var en mycket bra tagning, och man förberedde för en omtagning. Jag bad dem vänta och gick bort till hjulstudion och sade till min kollega Jon McBirnie, som hade inspelningen på hårddisken, att skära basen på 240 Hz och spela upp det. Då hörde jag i lurarna att ljudet skulle kunna gå att använda, barnets röst låg mycket högre än så och det skulle inte vara något problem att skära bort ljudet från planet. Voilà – så hade vi räddat tagningen och sparat tio minuter av arbetsdagen.
Att fånga det rätta ljudet
De var två personer som skötte ljudet på inspelningen. Fritte, som ”bommade”, stod med en mikrofon på en lång bom och fångade dialog, och hans nyblivna kollega Jon från Färöarna. Fritte vill själv sköta bommen och varje morgon lär han sig replikerna till dagens tagningar, precis som en skådespelare. Detta för att veta när han skall flytta mikrofonen för att komma så nära den som har replik som möjligt.
– Jag vill också gärna vara med om de repeterar, för att se och lära mig hur de kommer att göra scenen. Den mikrofon jag använder, en Sennheizer 416, är en mycket snävt riktad supernjure. Missar jag vinkeln mot skådepelarens mun med bara en knapp decimeter tappar man kvalitet i ljudet. Så jag vinner mycket på att veta vem som har nästa replik.
Om någon improviserar, då? Kanske en skådespelare som lägger till några ord eller någon som plötsligt säger något som inte var planerat.
– Är det en begåvad aktör är det inget problem, då kan man se att det kommer en replik och hinna dit. Repliken föds alltid i kroppen först, eller i ögonen. Någon som inte improviserar organiskt är svårare. Då kommer det helt oväntat ett ord från ingenstans, och det hinner man inte upptäcka.
Innan vi lämnar Fritte för denna gång tar han med oss till ”Fritteboden” på tomten, en friggebod där många timmar film har ljudlagts och redigerats. Han håller upp ett litet SD-kort.
– På det här finns allt ljud i hela filmen. All dialog och en massa atmosfärljud. På mitt första långfilmsjobb behövdes en Volvo 145 för att få plats med alla ljudband.
Stort och smått, gammal och nytt, digitalt och analogt – allt förenat i skön harmoni i en skön person.
Fritte med filmens hela dialog samlad på ett enda kort.
