“Det svåraste var nog att få göra så mycket själv under de förutsättningarna jag hade”

Text: Peter Fredberg
Foto: Janne Danielsson/SVT (ingångsbild) & Christoffer Hjalmarsson

Vi har sett honom skildra det svenska samhällets utsatta människors obarmhärtiga vardag i fjolårets SVT-serie 36 dagar på gatan. Christoffer Hjalmarsson är den prisbelönta fotografen som omfamnats av hela landet för sina gripande alster bakom kameran. Vi hade den stora äran att få prata med Christoffer om hans starka upplevelser under produktionens gång.

Christoffer Hjalmarsson har alltid varit fascinerad av serietidningar. När han var yngre läste han mycket Spindelmannen, Hulken och Captain America. När han var i 16-årsåldern insåg han att det aldrig skulle komma något nät från hans handleder, och att bli en superhjälte bara var önsketänkande. Då slog det honom att Spindelmannens alter ego, Peter Parker, var fotograf. Då önskade han sig en kamera och den blev hans eget Spindelmannen-nät, som han fångade bilder med.

– Det ena ledde till det andra och nu har jag fotograferat mig runt nästan hela världen. Jag har väl missat Central- och Latinamerika, men kan räkna ihop till runt 85 länder fram till i dag, säger Christoffer.

2018 blev han nominerad till årets bild och kammade även hem titeln Årets fotograf.

– Till min stora förvåning, jag var inte alls beredd på det. Jag hade precis kommit hem från att ha spelat in 36 dagar på gatan och allt jag ville var att inte göra någonting alls. Jag var så trött, så overkligt trött. Men det kändes fantastiskt att få kliva upp och ta emot denna fina utmärkelse, det var naturligtvis hur kul som helst.

Vad är bäst med att jobba med bilder?

– Min stora drivkraft bygger på att jag får äran att träffa människor i olika situationer och får möjligheten att berätta deras historia. Det är det bästa med att arbeta med journalistik och bildjournalistik. Det är något jag är enormt tacksam för att jag kan fortsätta med.

36 dagar på gatan

Idén om att skapa tv-serien 36 dagar på gatan kom till Christoffer genom att produktionsbolaget hörde av sig och berättade att de var intresserade av att göra en svensk upplaga på den norska produktionen Petter uteliggaren.

– De frågade om jag kunde tänka mig att vara med, men jag sa nej. Anledningen till det var att jag inte kunde se mig själv figurera i tv-rutan, så pass mycket som det skulle bli tal om. Men jag släppte inte deras idé helt. Efter en tids fundering kändes det som att jag kanske ändå kunde bli nyckeln in till den här världen. Att få interagera med människorna vi mötte i den här miljön och bygga relationer, samt berätta deras historia genom mig. En gestaltning av mig som har bostad, familj, jobb och trygghet och plötsligt inte har någonting. Precis det som kan hända vem som helst och så befinner man sig plötsligt ensam på gatan.

Var det svårt att komma in och bli accepterad, när du skulle filma deras utsatta liv?

– Nej, jag tycker faktiskt inte det. Mycket bygger nog på att ingen i vanliga fall kommer fram och pratar med och lyssnar på dem. Helt plötsligt finns det någon som tar kontakt och berättar vad han vill göra och lyssnar på deras historia. Jag var också helt transparent med vad projektet skulle gå ut på och vilken vinkel vi hade.

Vissa av dem som Christoffer mötte på gatan höjde på ögonbrynen och tyckte att han inte var riktigt klok, för man utsätter sig verkligen inte för detta frivilligt.

– Men det var som några sa, att om jag lyckades med projektet så var det fantastiskt, men jag måste nog vara lite dum i huvudet i alla fall. Sedan fanns det naturligtvis personer som inte ville vara med i filmen. I filmen så lyckades jag, till produktionens stora förvåning, ändå interagera och bygga relationer med 160 människor under de 36 dagarna. Det är tolv av dem som är med i den färdiga filmen.

Vad var svårast rent filmmässigt?

– Det svåraste var nog att få göra så mycket själv under de förutsättningarna jag hade.

Ibland sov jag inte på sex dygn och annars fick jag som bäst två till tre timmar per natt, samtidigt som jag frös rejält. Jag skulle vara både fotograf, journalist, redaktör, regissör och dessutom utföra mitt uppdrag för dagen. Sedan fanns hela tiden möjligheten att plötsligt hamna i en mycket svår situation, där jag måste tänka rationellt när någon till exempel plötsligt tagit en överdos. Ska jag filma? Självklart blir valet att försöka hjälpa denna människa så gott jag kunde. När jag tidigare jobbat som bildjournalist i extrema miljöer har jag mer eller mindre alltid haft en kollega att bolla idéer med när en svår situation uppstod. Det fungerade inte riktigt så under denna inspelning.

Men han gjorde inte 36 dagar på gatan helt ensam. Andra fotografer hjälpte till och tog stock- och övergångsbilder, som denna. Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Många undrar om du aldrig var rädd för att bli rånad i den utsatta situationen du befann dig i under inspelningen.

– Det var faktiskt aldrig någon stor oro från min sida. Det kanske bygger på vetskapen och inställningen att om någon ville någon stjäla min kamera och tar fram en kniv, då lämnar jag ifrån mig kameran. Inte mer med det.

Var det svårt att inte bara åka hem till värmen och ge upp när det var som tuffast?

– En gång när jag kom upp på Södra station och inte hade sovit på sex nätter och det var minus 14 grader, då kände jag verkligen att det här inte var speciellt kul. Jag kom upp vid Medborgarplatsen och hade bara 15 minuters promenad hem till mig, då var det riktigt nära att jag gick hem. Jag var säker på att det inte fanns någon annan idiot i hela världen än jag som gör något sådant här frivilligt.

Då träffade Christoffer en av de hemlösa i serien. Han tog med sig honom till ett soprum, som fick leverera den värme och det skydd de behövde för natten.

– Så jag bet mig fast trots allt, men då var det nära, ska jag ärligt säga.

-14°C och med 15 minuters promenad från Medborgarplatsen för att komma in i hemmets värme, var det nära att Christoffer gav upp. Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Utmanande miljö

Men han gjorde inte 36 dagar på gatan helt ensam. Allt som är filmat ute på gatan med de hemlösa har han filmat själv. Andra fotografer tog stock- och övergångsbilder.

– Sedan hade jag naturligtvis en produktion i ryggen, som såg till att saker och ting fungerade under inspelningen. Det hade inte gått utan producenterna Niklas Nyberg och Carolina Möllerstedt. De såg till att allting gick som det skulle ute på gatan, med tillstånd och vad jag absolut inte kunde eller fick filma.

I övrigt var Christoffer helt själv, vilket kunde vara nog så omständligt. Scenen där han ska sova under en bro är ett praktexempel på hur bökigt allting var.

– Först skulle jag rigga upp kameran, springa över vägen, klättra upp, lägga mig i sovsäcken och verka sova, krypa ut ur sovsäcken, klättra ner, springa över vägen, hämta kameran och tillbaka igen för att få ett par timmars sömn.

Det gick åt ungefär 8–10 batterier per dag och för att kunna ha tillgång till den mängden med fulladdade batterier så fick han nya varje dag från producenterna.

– Det gick inta att lösa på något annat sätt. Det var nog det enda fusket, om man kan kalla det för fusk. Samtidigt bytte vi minneskorten, loggade snabbt dagens filmande och skrev ned stödpunkter kring vad som skett under dygnet för att underlätta i klippningen.

En av framgångarna med produktionen har just byggt på att de inte haft ett stort team med sig ut. Det är klart att folk har sett att Christoffer filmat, men kameran han använde var inte mycket större än en mobiltelefon, en liten diskret kamera som verkligen smälte in i miljön.

Hur tog du upp ljudet under inspelningen?

– Det var Niklas som löste allt det tekniska under inspelningen. Vi använde faktiskt en insydd mikrofon i min jacka för att ta upp ljudet och försöka få till det så bra som möjligt. Batteriet i den mikrofonen räckte 24/7, men vi bytte trots det batterier i den var tredje eller fjärde dag. Den har räddat mycket av produktionen, när det kommer till ljudet. En del av ljudet har naturligtvis tagits direkt från den lilla kameran jag använde. Den är väldigt rundtagande så det är svårt att få fokus i ljudet och vi fick lätt med för mycket ljud som vi inte ville ha.

När inspelningen var färdig hade de mellan 180 till 200 timmar filmat material att gå igenom och jobba med i redigeringen.

– Det är Mikael Vogel som klippt hela serien och han är troligtvis otroligt trött på mig, efter alla de timmarna jag är med på bild. Det tog till slut nio månader att bli klar med klipparbetet.

Har du fortfarande en relation till de personer som är med i filmen?

– Jag har så klart fortsatt kontakt med alla av de tolv i serien, som det går att ha kontakt med. Jag pratade med Daniel igår och Bim träffade jag förra veckan. Thomas har jag daglig kontakt med och Bamse träffar jag med jämna mellanrum. Vi hittar på saker ibland som att ta en fika, gå på bio eller bara sitter och snackar en stund och umgås. Jag tycker det är väldigt viktigt.

Har du något nytt spännande projekt på gång?

– Jag har faktiskt inget nytt eller pågående projekt, annat än att jag jobbar som fotograf och redigerare på Aktuellt och Rapport här på SVT. Jag får ofta jobba med egna idéer, så det blir allt ifrån socialreportage till nyhetshändelser och jag trivs verkligen med mitt jobb.