INTERVJU: Niklas Johansson
Lättade axlar i dubbel bemärkelse
Text: Peter Fredberg
Foto: Niklas Johansson
Prisbelönt filmfotograf med åtskilliga långfilmer för erkända regissörer och storreklamer gjorda för flera av de största företagen på jordklotet. Niklas Johanssons cv är minst sagt imponerande. I den här intervjun får vi en inblick i A-fotografens olika arbetssätt – där tyngden inte bara har lättat från axlarna ur ett yrkesbanemässigt perspektiv, utan även ett utrustningsmässigt sådant.
Niklas Johansson började sin karriär som elektriker och säger skämtsamt att yrket som A-fotograf är som att vara elektriker utan att behöva bära. Han tycker det bästa med jobbet är att få vara med och skapa någonting tillsammans med en regissör. Att få bygga upp en låtsasvärld och att kunna driva teamet mot samma vision.
A-fotografen Niklas Johansson har åtskilliga filmer, reklamfilmer och utmärkelser i ryggsäggen, och tycker att reklamprojekt är fantastiska på det sättet att han är lite friare att testa olika tekniker och utrustning. Här på en reklamfilminspelning med Alexa och Fujinon-zoom.
– Jag är mer eller mindre självlärd och hittade en gammal bild på när jag var praktikant på Roy Anderssons Sånger från andra våningen. Då gick jag i åttan, det är nog 20 år sedan. Efter gymnasiet gick jag en halvårskurs på Dramatiska Institutet till belysningsmästare, men jag vet inte om jag blev så mycket mästare av det, skrattar Niklas.
Efter det började Niklas och hans bror Gustav göra musikvideor åt lokala hiphop-förmågor hemma i Uppsala. De hade kul och framför allt var det väldigt lärorikt. Det slutade med att de tillsammans producerade en hel del musikvideo, åt bland andra Petter.
Hur tog du klivet till A-fotograf?
– Vi var ett gäng elektriker som ville bli fotografer och alla funderade på när och hur vi skulle gå vidare. När Gustav slutade på kommunikationsskolan Berghs [School of Communication, red anm.] och blev regissör på produktionsbolaget Camp David, passade jag på och tog steget. Det var så det började.
Gustav är fortfarande regissör, men driver sitt eget produktionsbolag New Land och jobbar med bland andra Volvo och H&M, och brödernas samarbete fortsätter.
– Nu rullar vi barnvagnar tillsammans, för vi är pappalediga båda två. Skämt åsido, visst blir det fler samarbeten i framtiden.
Vad jobbar du helst med, långfilm, reklamfilm eller musikvideor?
– Jag gillar verkligen blandningen av att göra långfilm, musikvideor och reklam. Men visst kan det vara så att när man jobbar med reklamfilm så vill man göra långfilm, och vice versa. Men att ha något långt projekt om året och kortare saker där emellan passar mig bäst.
Kan du ta med erfarenheter mellan olika uppdrag, till exempel mellan reklam och långfilm?
– Absolut, reklamprojekt är fantastiska på det sättet att jag är lite friare att testa olika tekniker och utrustning, vilket är riktigt givande. Dessa erfarenheter är något jag lär mig av och tar med mig in i längre projekt, som filmer och tv-serier.
Reklamfilm en väldigt bra skola
Reklamfilmer är ofta uppbyggda som en scen där man ska bygga upp en värld. Bröderna gjorde en reklam för Mercedes, där skådespelarna var ute och campade. Då tog de inte bild för bild som vanligt, utan rullade slut på korten och plockade bilder medan skådespelarna improviserade känslolägen; allt ifrån kärlek, till bråk i samma tagning. På så sätt fick de resultatet de var ute efter.
– Detta skulle vara helt omöjligt på någon annan produktion, men under reklamuppdrag kan jag få testa fler möjligheter att nå fram till ett slutresultat. Hos spelfilmsfolk finns det fortfarande lite agg mot reklamfilm, men samtidigt är det en väldigt bra skola. Det är många bra långfilmsregissörer, som kommit från just reklamfilmsvärlden.
Det senaste uppdraget för Niklas var Jonas Gardells nya tv-serie De dagarna blommorna blommar, som blir tre entimmesavsnitt. Den sänds i början av januari och det är en extremt mörk historia. Så mörk att den nästan blir komisk, enligt Niklas.
Hur brukar ditt uppdrag börja inför ett projekt?
Treatment —Steget efter outline (en mer utförlig synopsis där man beskriver handlingen och dess huvudpersoner närmare) är en så kallad treatment som innehåller detaljerade anvisningar före själva inspelningsmanuset. Ett treatment är oftast 10–20 sidor och berättar filmens historia i löpande text eller punktform, och ger överblick över hur manusförfattaren har strukturerat historien. Prov på dialog kan förekomma inom citationstecken. Outline och treatment används i större produktioner där kravet på berättandet är höga. Källa: Voodoofilm.org
– Någon ringer i panik och säger att vi ska filma imorgon. Nej, inte riktigt, men nästan. Normalt får jag ett treatment* från ett produktionsbolag och tar ställning till förutsättningarna för uppdraget, både tekniskt och vilken budget vi har att jobba med. Jag tittar även på vilka som är inblandade i projektet. Jag har kommit till en punkt i min karriär där jag inte behöver gå in i projekt som inte känns bra, vilket är en lyx.
Vilken kamera och medium använder du dig helst av?
– Jag filmar fortfarande mycket på film och har en Aaton Penelope, som jag verkligen älskar. Vi har även införskaffat en Arri SR3. Med 35 mm får du ett annat djup, känsla och korn i bilderna. När det kommer till digitalt jobbar jag helst med Alexa, aldrig med Red.
Fördelarna med att jobba analogt
Niklas tycker själv att det skapar en annan koncentration på inspelningsplatsen när man filmar analogt.
– Det är jag och regissören som vet hur det kommer att se ut. Filmar man digitalt kan det lätt bli flera ”regissörer” på plats, som ser hur bilden blir på en monitor.
Niklas jobbade med regissören Gus Van Sant, som gjorde Elephant och Milk, och han ville få bort alla monitorer på set.
– Det blev för mycket folk som tittade och hade kommentarer. Jag gillar det arbetssättet, det blir bättre fokus.
Skådespelaren Natalie Portman sade en gång att, filmar du digitalt så tittar du på en skärm och filmar du analogt tittar du på skådespelarna och det är verkligen sant.
– Annars kan det lätt bli så att regissören sitter framför en monitor långt bort i ett hörn i stället för att vara bland skådespelarna.
När det kommer till optik så kan man generellt säga att om det är digitalt, så vill man ha lite äldre och mjukare linser, och är det analogt så går man ibland på skarpare och nyare linser.
– Jag använder gärna Panavision-linser när jag filmar digitalt, och till analogt använder jag helst Master Primes eller Ultra Primes och jobbar gärna med brännvidderna 32 mm, 40 mm och 50 mm.
Niklas under ett projekt med Zlatan för FN och WFP. Utrustning: Alexa med Anamorf-linser.
Hur tänker du när det kommer till ljussättning?
– Självklart måste man ljussätta vissa scener och då får man väl göra det, men jag jobbar helst med naturligt ljus och försöker planera efter solen. Att jobba med vädret i stället för att skapa något som inte finns där. Det blir dessutom snyggare.
Vikten av ergonomi
Niklas använder även en Easyrig Vario 5 med en mediumarm på de flesta av sina uppdrag, när det är handhållet för att spara på ryggen. Men även för att den är väldigt snabbjobbad under scener, där man ska förflytta sig eller byta kameravinkel.
– Jag var i USA och gjorde en tv-serie, där en av kameraoperatörerna skulle ta en bild i höfthöjd och satte sig på en äppellåda för att komma i position. Men så fort skådespelarna missade sina märken eller någonting annat oförutsett hände, så var det svårt att parera med kameran, eftersom operatören satt fast på sin lilla låda. Med en Easyrig är det smidigt att följa det som sker under tagningen och samtidigt variera kamerahöjden på ett väldigt enkelt sätt.
Under åren har Niklas använt sin Easyrig på flera olika uppdrag runt om i världen och har blivit ett av Niklas favoritverktyg. Här med en Alexa med Panavision-optik på inspelningen av When We Rise i Vancouver.
Ska Niklas exempelvis gå från en låg kameravinkel från fötterna och upp till ansiktet under en tagning kan han enkelt spänna fjädern så att han får väldigt lätt att höja upp kameran, och vice versa, och släppa på fjädern.
– Tidigare var jag tvungen att byta fjäder och arm, nu behöver jag bara skruva lite för att ställa in den. Jag är dessutom en ganska liten kille, så för mig är det ovärderligt att kunna prestera på samma sätt som de som är lite kraftigare byggda.
– Det går också verkligen att göra snygga åkningar med den. Om vi exempelvis ska ligga på en 32 mm kan jag överskjuta med en 24 mm och så zoomar vi in och stabiliserar digitalt efteråt i efterbearbetningen. Då det blir en smidig och snygg åkning, som liknar det man kan skapa med en Steadicam.
Finns det enligt dig några svagheter med Easyrig?
– I och med att den hänger i en lina, och om du ska följa en person eller händelse, kan det ibland kännas som att kameran är för lätt. Att den hänger i stället för att ligga på axeln. Riggen tar bort mycket av vikten på kameran och ibland vill man ha den tyngden i kameran för att den inte ska kännas “vobblig”. Då får man hoppa över riggen i just den tagningen.
Niklas är bara 35 år och hans tips är att om du ska hålla till du är 65 år och inte behöva gå i pension för tidigt så ska du skaffa en Easyrig.
– Den kostar en peng, men det är det värt i det långa loppet. Det är en av de grejer som jag verkligen använt flitigt sedan jag köpte den och den har verkligen följt med mig på uppdrag runt om i hela världen.
Tips till kommande A-fotografer som precis börjat sin utbildning?
– Försök att så långt som möjligt göra det du verkligen känner för och tycker är roligt. Jobba med bra folk, då får du ut ett bra slutresultat.
