INTERVJU: Anna Tärnhuvud
Med människorna och berättelserna i fokus
Text: Jonas Nimmersjö
Bild: Jonas Nimmersjö & Anna Tärnhuvud
Anna Tärnhuvud är en av landets mest hyllade fotografer. De gångna fem åren har priserna haglat ned, bland annat i form av den prestigefyllda utmärkelsen Årets Bild 2018. Men för Anna innebär fotografyrket så mycket mer än att ta snygga bilder.
”Så mycket bra material producerat av en så ung fotograf under 2013 bådar gott för framtiden. Hennes blick är estetisk, men också ödmjuk och modern. Hennes intellekt får henne att hitta komplexa och viktiga berättelser i sin samtid. Vi hoppas och tror att hennes hjärta rymmer många fler historier som det gärna vill berätta om, för oss. Hon är väl värd sina utmärkelser i Årets Bild.”
Så löd juryns motivering när Anna Tärnhuvud utsågs till ”Årets Rookie”. Samma år fick hon första pris för ”Bildreportage Sverige” och första pris för ”Feature”. Och 2018 blev Anna första kvinnliga fotograf att kamma hem titelpriset ”Årets Bild”. En gripande bild visande folks känslor efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm.
I många år har Anna arbetat som frilansfotograf för bland andra Aftonbladet. När man i dag ser hennes bilder ser man att juryns önskan från 2014 om fler berättelser gått i uppfyllelse. Även om Annas fotokarriär började med sportbilder är det hennes känsla för människor och deras livshistoria som driver henne. Hon vill visa de människor hon möter och hon gör det på ett sätt som lett till att hon i dag är en av fyra nyanställda pressfotografer på GP, Göteborgs-Posten.
ANNA TÄRNHUVUD-WANDE
2011 Antagen på Biskops Arnö, Nordens Fotoskola
2014 Utsedd till Årets Rookie av Årets Bild-juryn, första pris för Årets Bildreportage Sverige (Årets Bild), första pris för Årets Feature (Årets Bild)
2016 K W Gullers stipendium för förtjänstfulla insatser på det dokumentära fotografiets område
2017 Andra pris ”Årets Multimedia” (Årets Bild)
2018 Titelvinsten "Årets Bild” som första kvinnliga fotograf och första pris ”Nyhetsbild Sverige” (Årets Bild), tredje pris Bildreportage Sverige (Årets Bild)
– Och det är ju knappt några tidningar som anställer fotografer i dag, säger Anna. Men, de har storsatsat och anställt fyra. De är som störst på Västkusten och har fem fotografer nu med Stefan Berg, som är den enda som var kvar sedan tidigare. Det är fullt upp och en väldig blandning med uppdrag. Så, jag har bott i Göteborg hela våren.
Anna är nu i Stockholm för att föda barn och för att vara föräldraledig. Till sommaren nästa år är det tänkt att flyttlasset går tillbaka till Göteborg. Att gå från att vara frilans till att vara anställd på en redaktion är något nytt för Anna. På Göteborgsposten jobbar fotograferna också mycket med rörlig bild.
– Jag har filmat mycket sedan dag ett. För jag har frilansat mycket för Aftonbladet också och där har de velat att man gör rörligt också. Så det är nästan lika naturligt som att ta stillbilder, fast med samma utrustning.
Om svåra livsöden
Något som på senare tid är en gemensam nämnare i Annas fotograferande är att det ofta handlar om människor som berättar om sina svåra livsöden. Hennes bilder visar personer som råkat ut för olyckor. Det finns bilder från Nicaragua om unga kvinnor och abortlagarna där. Det finns bilder från Srebrenica om sökande efter anhöriga att få begrava. Anna har bilder om hedersvåld, kvinnomissandel och mycket mer.
– Jag är utbildad socionom, innan fotografin satte igång på riktigt. För mig handlar det mer om att träffa människor och berätta deras historia än att ta snygga bilder. Jag lockas mycket av de berättelser om människor som lever i utkanten eller som har råkat ut för något i livet. Det handlar mycket om hur man möter människor och hur man får människor att öppna upp sig och vilja berätta också. Det har blivit som en nisch.
2017 fick Anna andra pris för ”Årets Multimedia” i Årets Bild för en film om Malin, en ung kvinna som råkat ut för en svår smitningsolycka. Anna träffade Malin första gången på Danderyds sjukhus efter att Malin vaknat upp ur flera veckors koma. Anna fotade och filmade henne till och från under ett års tid på uppdrag för Aftonbladet.
– Jag tänkte att jag skulle fokusera på stillbilder men filmade även intervjuer och efter ett tag insåg jag hennes historia bäst kom fram i rörligt – när man fick höra hennes röst och se hennes kroppsrörelser. Så jag bestämde mig för att sätta samman stillbilderna och det rörliga till en mini-multimedia-dokumentär.
Rörliga bilder
I filmen om Malin är det både rörlig bild, ljud och stillbilder. Har man tid som i det fallet är det inte svårt att få till det. Men när det gäller vanliga tidningsuppdrag varierar det, menar Anna. Det är inte alltid som det behövs rörligt och det är inte alltid som hon vet innan hon är på plats vad som passar bäst och vad som går att göra. För vissa uppdrag säger uppdragsgivaren att video går i första hand samtidigt som de också vill att hon levererar stillbilder.
– Man får hela tiden tänka och se vad som är bäst just då, att ta stillbild eller filma. Ibland går det inte att välja, och har redaktionen sagt att det är rörligt, då får man ta skärmdumpar från videon om det är en viktig nyhetshändelse. Man kan inte ha fyra armar. Ofta finns det fortfarande en papperstidning som det ska tryckas i och de vill ju ha material. Det är enklare om det är något som pågår en längre tid, som en demonstration eller något. Då kan man hinna med. Men är det en sekvens, någon lämnar en byggnad och ska in i en bil och du ska visa det, då är det inte lika lätt att hinna med både video och stillbild. I Malins fall är det dokumentärt och jag tycker det var bra att jag hade ett år på mig att vara med när det hände på riktigt och fånga hur hon tog sig tillbaka från olyckan. Det är så jag gillar att jobba, men det är sällan man får den möjligheten.
Kameror fungerar för allt
Hon använder olika Nikon-kameror både privat och i jobbet på Göteborgs-Posten. I dag är det främst Nikon D5 och Nikon D850, och det är en stor fördel med dagens digitala systemkameror att de fungerar bra för både rörligt och stillbild, tycker Anna. Med sig på alla uppdrag har hon ett enbensstativ. Det använder hon för att få stadigare bilder för video när vibrationsreduktionen inte räcker till. För ljudet har hon alltid med sig ett Sennheiser AVX-system med en trådlös myggmikrofon för intervjuer och en trådlös handmikrofon för nyhetsläge.
– När det blir något skarpt läge i en nyhetshändelse så åker vi alltid ut med reporter och en ”live-väska” och sänder live-tv. Det är något man märker har blivit allt vanligare på de flesta redaktioner. Det är fantastiskt att det går med en liten ryggsäck och en Nikon-kamera.
Började med skrivande
Sin journalistiska bana började Anna när hon i gymnasiet skrev artiklar för lokaltidningar i Karlskrona.
– Jag började med att skriva sportreferat, fotboll, golf och allt möjligt för Sydöstran. Sedan flyttade jag till västkusten efter gymnasiet och gjorde samma sak för Hallands Nyheter.
Efter ett tag började hon läsa till socionom samtidigt som hon jobbade som skolfotograf och läste kvällskurser på Poppius – skolan för media, journalistik & kommunikation. Hon reste också mycket till byn Jericoacoara i Brasilien på vintrarna och fotograferade människor och vindsurfare.
– Jag fick sålt en del bilder till olika vindsurfingmagasin. I början handlade det för mig om att bygga upp självkänslan för att våga satsa. Att jag mer och mer vågade tro på att det här med fotografi var något som jag faktiskt kunde behärska.
Anna hade köpt ett litet vattenhus så att hon kunde ligga med kameran ute i vattnet och fotografera nära och med en vidvinkelzoom, Sigma 10-20. Första året hade hon en Nikon D40x, året efter en Nikon D300. Hennes dröm var att få hålla på med foto och det intresset tog över mer och mer.
Socionomutbildningen tycker hon dock är en bra grund att ha eftersom hon är intresserad av människors beteende och samhällsstrukturer.
– Men jag kände att det inte var det jag ville jobba med. Jag ville inte jobba på ett socialkontor. Jag ville berätta om människorna bakom papperna, inte bara att de skulle vara ett ”case” som man skulle godkänna. Samma dag som jag skulle få mitt diplom som socionom var jag i stället på antagningsdagarna på Biskops Arnö, Nordens Fotoskola.
Anna Tärnhuvud blev antagen och 2014, efter avslutade studier, fick hon pris som Årets Rookie. Sedan dess har hon fortsatt berätta de viktiga berättelserna om sin samtid från sitt hjärta.
– Jag vill kunna leva på det jag älskar, och ha det som heltidssysselsättning. Och nu har man haft det ett tag, så nu vill jag prova att vara anställd och se hur det kan påverka ens möjlighet att påverka arbetet på en redaktion. Jag tror att om man tänker tio år fram i tiden så hoppas jag åter kunna nischa mig att göra jobben jag brinner mest för: de längre reportagen, att gå in på djupet. Om det är på en tidning eller som frilans vet jag inte. Det som är grejen med att jobba för en tidning är att det är en sådan variation att man aldrig tröttnar på det. Inget jobb är det andra likt, det är alltid olika människor man träffar. Jag trivs bra med det.