REPORTAGE: Annorstädes (Citytunneln, Malmö)
Se världen från perrongen
Text: Anders Grönlund
Foto: Rainer M Withagen
Landskapet glider makligt förbi tågkupéns fönster. Några herrelösa hundar stryker sig mot en soldränkt mur. Kan vi vara i Indien? Ett ögonblick senare skvallrar de typiska husfasadernas krämfärgade fönsterluckor om att vi färdas genom slättmarkerna runt Venedig. Efter ytterligare en stund rullar vi förbi en samling anonyma höghus i någon av världens stora metropoler, Buenos Aires, Shanghai eller Johannesburg? Allt är förstås en illusion. I levande livet står vi och hänger på en föga exotisk järnvägsperrong i Citytunneln i nedre delen av Malmö Central.
Ett lila pågatåg saktar in med gnisslande bromsar och skymmer för ett par minuter vår utsikt mot jordklotets hotspots och utkanter. Bilderna – 22 stycken noga räknat – som visas på den smutsgrå betongväggen på andra sidan spåret är en del av det jättestora videokonstverket Annorstädes/Elsewhere/Ailleurs, skapat av den chilensk-colombiansk-franska konstnären Tania Ruiz Gutiérrez och invigt samtidigt med Citytunneln 2010.
Tolv sekunder
Med tolv sekunders fördröjning vandrar videobilden från en ruta till nästa. Snart infinner sig en förvillande känsla av att vara ombord på ett tåg och se omgivningarna svepa förbi på löpande band. Det känns behagligt, rofyllt att stå här på den 360 meter långa perrongen och i fantasin låta sig transporteras utmed några okända delar av planetens rikt förgrenade järnvägsnät. Den kontemplativa, lätt letargiska känsla en pendeltrött resenär kan försjunka i medan landskapen passerar revy, sägs rentav bidra till att resenärerna känner sig tryggare här än på andra tågstationer i Malmötrakten.
Men varför gör Monitor ett nedslag på Malmö C Nedre? Svaret är dels att Annorstädes är en tekniskt intressant konstruktion som lär vara Europas största videoinstallation. Dels har det förut tämligen medfarna konstverket nu försatts i nyskick tack vare en omfattande och kostnadskrävande räddningsaktion.
Med cirka 50 000 besökare varje dag hela året om är detta en av landets mest betittade konstskapelser. Förmodligen också en av de mest omtyckta – och omdiskuterade.
– Vi har märkt genom åren att Annorstädes är mycket uppskattat, både av resenärerna på perrongerna och av de som åker i tågen, intygar Annie Andersson, Trafikverket, som är stationsförvaltare för Malmö C Nedre.
Risk för skrotning
När de projicerade bilderna för ett par år sedan började mattas av och några av de sammanlagt 44 projektorerna en efter en säckade ihop, blev det uppenbart att något måste göras.
I januari 2017 släcktes de uttjänta Panasonic-projektorerna med halogenlampor från 2010. Då hade de för länge sedan uppnått sin utlovade livslängd. Sista tiden före stängningen drevs underhållskostnaderna upp på grund av ständiga filterbyten och dyra reservdelar. Det var sällsynt att alla projektorerna var i drift.
De två handlingsalternativ som stod till buds var att antingen skrota det vid det här laget folkkära konstverket eller att återställa det i ursprungligt skick – nu med ny teknik som förhoppningsvis står pall åtskilliga år framöver.
Projektorerna installerades medan tågen rullade och perrongerna var fulla av resenärer. Det ställde höga krav på säkerhet och logistik.
Valet föll på renovering – ett arbete som blev klart för några månader sedan. I dagsläget visas Annorstädes tolv timmar om dagen – i första hand under de mest frekventerade tiderna på morgon, förmiddag och kväll. Om ekonomin tillåter kan visningstiden så småningom utökas.
– Det har varit en intressant installation. One of a kind, konstaterar Per Andersson med ett skratt. Det var hans företag, Bäckaskog Media, som i konkurrens med två medtävlare tog hem upphandlingen.
Per ställdes inför två svåra utmaningar. Dels att bemästra problemet med tågdamm i form av mikroskopiska metallpartiklar och kemikalier från bromsbeläggen. Dels att klara av ombyggnaden medan stationen hela tiden var i full drift, något som krävde en noggrant genomtänkt logistik och ett minutiöst upplagt säkerhetsarbete.
300 meter lång baldakin
Företagets personal fick sätta sig på skolbänken för en veckas utbildning för att få lov att verka i den säkerhetsklassade miljön. De ska också utföra repetitionsprov varje år för att kunna förvalta installationen.
– Lyckligtvis fick vi ett fantastiskt fint samarbetsklimat med beställaren, säger Per när vi träffas vid spår 1 för att titta närmare på installationen som inte syns från perrongkanten.
Vi klättrar upp för den något svajiga stegen till en 300 meter lång baldakin som fungerar som kombinerad teknikbrygga och projektorhall för de 22 projektorerna över spåret. I motsatta delen av stationen finns en spegelvänd baldakin med lika många projektorer över spår 4.
Per drar med pekfingret utmed ett räcke. Trots att baldakinen städades för knappt en månad sedan är fingertoppen täckt av ett tjockt, mörkgrått smutslager.
– Miljön här i tunneln är elak för all slags elektronik, konstaterar han. Damm som kommer in i projektorutrymmet är ledande och påverkar dessutom optiken.
– På grund av det aggressiva tågdammet måste apparaturen vara hermetiskt tillsluten, konstaterar Per Andersson.
Den lösning Bäckaskog Media presenterade i sitt anbud innebär att var och en av de 44 projektorerna – 22 över var och en av de två perrongerna – numera är inkapslade i en hermetiskt tillsluten box.
– Vi har satt in bakstycken i de befintliga boxarna som förut var öppna baktill, vilket innebar att damm kunde virvla in den vägen. Vi har även gjort nya tätningar och bytt ut frontdelarna för att de ska passa till optikplaceringen på de nya Epson-projektorerna, berättar Per.
Annorstädes har också försetts med ett helt nytt kyl- och fläktsystem. Hur fungerar det?
– Varje skåp är kopplat med tättsittande slangar till ett AC-aggregat som automatiskt startar kylan när temperaturen i boxen stiger till 35–36 grader, säger Per. Med hjälp av en ständigt aktiv fläkt fås från- och tilluften att cirkulera i ett slutet system där luften också filtreras och vid behov kyls med hjälp av en kraftfull industrikompressor.
– Färdiga sådana aggregat gick inte att få tag i. Vi kontaktade en rad leverantörer av kyltekniker. Ett italienskt företag, DKC, som bygger kyllösningar för datorskåp var villigt att bygga om aggregaten efter våra specifikationer, och de gjorde ett väldigt bra jobb, särskilt med tanke på den korta tidsramen, berättar Per. Han avläser temperaturen i ett av skåpen som just nu ligger på 31,8 grader.
Både projektorerna och AC-enheterna har nätverksanslutning. Statusen på varje enhet kan på så sätt fjärravläsas. Skulle något gå fel sänds ett mejl i realtid till den som är driftsansvarig vid Bäckaskog Media (som huserar i nordöstra hörnet av Skåne).
Delaymoduler
Den tolv sekunder långa fördröjningen mellan varje videobild, som skapar intrycket av rörelse längs perrongen, åstadkoms av en uppsättning seriekopplade moduler, som sitter i varje projektorbox och är länkade i en så kallad daisykedja. Det delaysystem som valts är Vivid HD-20 från Chrystal Vision.
– På den punkten har vi behållit den ursprungliga tekniken orörd, dock med viss handpåläggning, säger Per.
Det måste ha varit trångt att jobba inne i baldakinen med alla vinklingar och smala passager?
– Att hämta upp de nya projektorerna och evakuera de gamla var ett kinkigt jobb. Enda sättet var att använda det trånga uppstigningshålet där det fanns en telfer.
– Det fanns inte plats att dra apparaterna på en kärra. Men vi kom på en annan lösning: vi skaffade en skateboard och sedan var det lätt att rulla ut projektorerna dit de skulle.
– På vissa ställen var det så lågt i taket att vi fick använda en rullbräda för bilreparationer för att komma åt att montera grejorna, berättar Per. Vi hade också munskydd på grund av dammet.
De uttjänta projektorerna hanterades som miljöfarligt avfall.
– I kontraktet fanns inskrivet att vi skulle avlägsna den gamla tekniken. Det innebar att vi fick skicka den till återvinning, något som utfördes av en för ändamålet certifierad chaufför, berättar Per.
Tania Ruiz Gutierrez
Tania Ruiz Gutierrez, som numera är konstprofessor i Paris, har flera gånger besökt Malmö under renoveringen. Det har också curatorn Peter Hagdahl från Statens Konstråd. Ingivelsen till Annorstädes fick Tania när hon gästföreläste vid Malmö högskola och konfronterades med det dryga sydskånska talesättet ”Haur du sitt Malmö, haur du sitt vaurden”.
– Med Annorstädes ville jag påminna om att Citytunneln knyter ihop Malmö med resten av världen. Jag ville också knyta an till de målade, rörliga panoramabilder som var vanliga i början av förra seklet, men i det här fallet är innehållet globalt med alla komplikationer som följer, säger konstnären Tania Ruiz Gutiérrez.
Totalt omfattar videoverket cirka 1 300 sekvenser som totalt omspänner 90 timmars visningstid. Visningen styrs av ett randomiserat program som utvecklas av konstnären. Den sker dock inte helt slumpmässigt. Sekvenserna ska till exempel inte visas i samma ordning och inte upprepas med korta mellanrum, detta på grund av att varje tågresenär ska garanteras en helt ny upplevelse.
Snack på perrongen
Att åskådarna inte får några upplysningar om var videosekvenserna är tagna är också ett högst medvetet val. Tanken är nämligen att visningen ska väcka diskussioner och skapa socialt utbyte mellan resenärer som annars inte känner varandra.
Det har funnits förslag om att betongväggen där bilderna visas ska vitmålas eller åtminstone tvättas. Men det har Tania Ruiz Gutierrez bestämt tackat nej till. Det hör till konstverket att bilderna ska visas i sin naturliga omgivning.
